Kan man säga att allt är bra när det är dåligt?

Hej kompisar!
Vi lever men fick ta en paus i från bloggen då denna vecka helt välte omkull mig. Vi är äntligen så gott som friska från förkylningen. Tjoho! Bara lite hosta kvar men det överlever man.
Men vilken vecka och vi är bara i mitten. Det hela kan man säga började förra torsdagen då vi faktiskt vann budgivningen på en ny lägenhet!!! Samma dag åkte vi och skrev på kontraktet och så fort jag kom hem plockade jag upp telefonen och ringde vår mäklare samt homestylar’n, som jag nämnde för några månader sen. Nu behöver vi ju sälja den här lägenheten så fort som möjligt så att vi inte behöver stå för länge med dubbla avgifter etc. I och med detta bokades fotograferingen av lägenheten som kommer ske nu på fredag och dagen efter fyller Jennifer 2 år och vi ska ha kalas.
Så samtidigt som jag kalasplanerar så packas det lådor och säljer av möbler. Dessutom så fick jag åka in till min piercare igår då jag fick ut en lång kondom med hål i ur ena hålet. Det var tydligen hela läkningen som följde med när jag skulle sätta i min stav så nu är vi tillbaka på ruta 1 med läkningen.
Och jag vill inte klaga, men den här foglossningen som gör att man känner sig som ett stort ömt paket. Man vet inte riktigt vad man ska ta sig till. Imorgon har jag fått en sjukgymnasttid som ska få känna och klämma. Lär bli med ett bälte också som jag hoppas kan vara till hjälp. Testade ett med Jennifer men det kändes då som inget för mig.

Så samtidigt som allt är toppen och jag glädjer mig mycket inför kalaset samt flytten så känns allt ganska motigt. Men jag vet att det blir bra i slutändan så under tiden får jag bara försöka bita ihop.
Här ligger jag och min lilla älskling och läser bok innan läggdags idag. Min lilla skrotfia som älskar böcker så mycket!

Fortsätt läsa

The Craving of them all


Den här graviditeten tar verkligen rekord i ombyttliga cravings. I början fick jag kraftig hunger och kunde äta i princip allt och minst en Cola Zero gick ner varje dag. Sedan blev jag störtsugen på surt godis, helst de vitbruna cola napparna samt hård lakrits. Därefter kom glassen! Helst noggerpaketen från GB. Mumma! Allt höll i sig i ett par veckor åt gången.

NU däremot vill jag äta bullar och bullar till en förbannelse. Kanel, vanilj och Tosca och jag kan inte få nog utav det. Känner mig deppig när jag inte får en bulle per dag, men idag har jag pressat tre! Fatta tre stora bullar?! Man kan tro att jag skulle bli urled på det men icke. Imorgon kommer suget vara där igen skulle jag tro!
Det känns som att kroppen vill lagra kolhydrater inför den stundande förlossningen. Är det någon mer som känt samma sak?

Fortsätt läsa

Midsommar-morgon

Godmorgon vänner,

Idag är det midsommarafton och Jennifer väckte mig tjugo i sex. Innan klockan sex är fortfarande för tidigt om ni frågar mig. Nu en timme senare har vi ätit frukost och sitter och ser på lite Bubble Guppies. Jennifers favorit sedan hon var cirka 1 år. Undrar hur många gånger vi sett säsong 1 och 2? Gissa temat på kalaset nästa vecka!?

Det har varit lite radiotystnad från mig de senaste dagarna. Var helpepp och förberedde några bilder som ska komma upp men så glömde detta klantskaft att skaffa ny medicin och det var inte bra, dessutom hade receptet gått ut och jag som trodde att jag hade ett stående recept. Dag nummer 1 funkade men igår var det mycket som föll. (Medicinen jag glömt var alltså min antidepp och ångest tablett) Jag lyckades iaf få vårdcentralen att förnya receptet så nu väntar jag på att klockan ska slå tio så att jag kan gå upp och hämta den.
Bland annat bröt jag ihop igår kväll när jag skulle somna. Helt plötsligt övermannades jag av min dödsångest och att ”tänk om jag dör på förlossningen och aldrig mer får krama och pussa på min lilla dotter). Bara det att skriva den meningen sätter igår tårproduktionen. Var kommer sådana tankar ifrån?
Oddsen att det faktiskt händer vet jag ju är minimal!

Jaja, hur som helst, igår var faktiskt annars en bra dag. En del roliga saker skedde men det kommer jag berätta mer om inom kort.
Idag ska vi till mina föräldrar och fira en lugn midsommar. Äntligen har våra förkylningar börjat vända men jag orkar fortfarande inte med för mycket fart och fläng så lite altanhäng passar mig utmärkt.
Hur ska ni fira och vad är ert måste på midsommarbordet?

Hur åren förändrats men midsommarplatsen hos mamma och pappa är kvar. 

2013 – Blondie var på plats men med en skägglös Niklas. Tjabo och Morris röjde i bakgrunden och jag kommer ihåg att kvällen avslutades med att Nicke och min pappa sköt med pappas pilbåge, storleken störra. Inga olyckor skedde.

2014 – Jag var rödhårig och älskade mina extensions. Vädret var inte det bästa men med hjälp av värmefläkt kunde vi äta ute.

2015 – Höggravid! Tänk att det bara vara dagar ifrån tills vår första skatt kom till oss. 12 dagar senare var hon hos oss. Midsommar? Ja, vädret tillät oss inte att vara ute utan maten intog i köket men menyn såg ut som den skulle. Klassiskt midsommarbord med sill, potatis, köttbullar etc.

2016 – Vi kunde återigen vara ute! Bordet var sig likt, sällskapet lika så men den bästa bonusen slocknade i min famn. ♥

Fortsätt läsa

Världens bästa VAB?

Jag och Jennifer dras fortfarande men den här envisa förkylningen. Jag är värst men Jennifer har haft det rejält jobbigt på natten med hostan och de sa på dagis att hon inte riktigt orkade med som vanligt. Därav bestämde vi att nu ska vi bli friska!
Eftersom vi inte är dödsjuka men behöver lugn och ro kunde vi ta oss på lite små uppdrag igår. Detta resulterade i världens bästa vab-dag!

På morgonen åkte vi och hämtade upp morfar som lämnat in sin bil på reparation och följde med honom hem en stund. Jennifer beställde en smörgås och skulle vara stor och sitta på en vanlig stol. Jag och pappa tog en varsin kaffe och sedan gick vi ut på verandan en stund. Medan Jennifer röjde runt så satt vi och pratade lite.
Vid tio-tiden åkte vi hem för jag hade lite samtal och ringa. Det blev väldigt lyckade samtal, nu får vi bara se vad det kan generera på det stora hela.
När klockan slog lunch beställde lill-fröken kalla köttbullar som fick avnjutas i soffan. (Undantag sker ibland) Sedan var vi så trötta båda två så vi somnade och vaknade upp två timmar senare.
Eftersom det var så vackert väder ville vi komma ut lite mer och jag hade ändå två paket att hämta ut i centrum, så vi klädde på oss och tog vagnen. Det var knappt att den ena kartongen gick på vagnen men efter lite pyssel hade jag lyckats låsa den med hjälp av skötväskan. På vägen hem stannade vi till på ett av caféerna i centrum. Jennifer tog en kanelbulle och jag en mjukglass. Årets godaste mjukis faktiskt!
Nöjda gick vi hem igen och avslutade dagen med fiskpinnar och lek i vardagsrummet.

Min vackra lilla solros! ♥

Fortsätt läsa

Besökt specialistmödravården

I onsdags fick jag slänga på mig lite kläder och åka till Specialistmödravården på Huddinge sjukhus efter att både ha pratat med MVC och förlossningen. Det hela började i lördags då jag började märka av att Pyret rörde sig mindre och svagare. Jag tänkte att det kanske bara vara en sådan dag men sedan fortsatte det i samma mönster fram till på onsdagen. Jag ville inte stressa eftersom jag fortfarande kände den lille men skillnaden var så märkbar att jag ändå kände att det var värt ett samtal.

Fick lämna urinprov som såg fint ut och sedan satte de på CTG:t. Redan när hon placerade bältet över magen såg vi tydliga protest sparkar. Men suck kände jag!
Låg där inne i cirka 30 min och fick sedan träffa en jättetrevlig läkare. Hon konstaterade att hjärtljuden såg fint ut men att vi skulle känna och klämma lite samt göra ett ultraljud. När hon tog på magen så kände hon att Pyret låg med huvudet nedåt, inte konstigt att jag inte känt något på de vanliga ställena. Fick bekräftat att jag har fin foglossning också.
Sedan körde hon ultraljudet som jag tyvärr inte såg så mycket av då skärmen var riktad lite för mycket uppåt. För mig var det dock inte så viktigt att se, jag ville bara höra att allt var bra.

Största pluset var att ingen gav mig känslan av att jag var en nojig gravid utan sa bara att jag gjort helt rätt som ringt och kanske skulle ringa lite tidigare nästa gång.
Nu hoppas jag att jag slipper ringa igen och jag är så tacksam att allt såg bra ut!
Dagen efter var röjet igång igen och de senaste två dagarna har det nästan varit mer ös än innan. Vecka 28 nu och 12 veckor kvar till BF!

Fortsätt läsa

Förkylningen som aldrig ger sig

Ja, nu är det dags igen! Jag hann nog aldrig bli riktigt kry från min förkylning men sedan ett par dagar tillbaka var den tillbaka med snuva, heshet och hosta. NU är det Jennifers tur igen. Igår vaknade vi upp till en rinnig näsa och hennes hosta har sedan dess blivit mer retad igen. Förstår inte hur vi ska lyckas bli av med detta!
Nu får iaf hela familjen egna handdukar och vi ska se till att sprita händerna lite mer. I värsta fall får jag ringa läkaren så får de kolla om vi åkt på någon bakterie.

Igår var det en rosa tjej som gick till dagis och självklart var nya kepsen på. Själv gjorde jag på tok för mycket hemma vilket min foglossning fick lida av mot kvällen.
Jag städade köket och handlade mat inför veckan, jag dammsög och vände dessutom på soffan för att lösgöra vår divan-del. Vi fick tips om att den blir planare på det viset. Körde en maskin tvätt också, annars hade jag stått utan trosor idag!

Nu ska vi snart åka till farsta och äta lite frukost. Ska försöka hitta en klänning samt kolla om hm fått in nya leggings.

Och ikväll är det äntligen dags för en av årets största händelser!! Jag och mamma ska på Celine Dion. Ska packa en toarulle som kan få rymma alla mina tårar.

Fortsätt läsa

Fyndat My Little pony-dress

Igår fyndade jag en så sockersöt My little Pont dress på Lindex rea. Det fanns ett ex kvar och var i storlek 92. Kommer bli perfekt till sensommardagar!

Dessutom köpte jag en urgullig keps med Mimmi mus på. Eller ”kess” som Jennifer säger. 

Vissa dagar mår man så bra i magen när man fyndat något bra! 

Fortsätt läsa

En måndag på Kaatach

I måndags var förskolan stängd för planeringsdag och då hade jag sedan länge bokat in playdate med Ida och hennes döttrar. Våra planer var att besöka hågelby parken men när vi vaknade öste regnet ner och vi styrde snabbt om planeringen. Ida föreslog att vi skulle mötas på Kaatach i tyresö och det var vi snabbt med på.

Lagom till öppningen var vi där och intog snabbt lekhörnan. Ida fick agera lektant och jag busade med den minsta, lilla Alina.

Det saknas ännu ett par månader för att Jennifer och Elisa ska kunna leka ordentligt ihop men man ser att det sakta börjar komma.

Vid 11 kände vi att magarna började kurra och vi slog oss ner i deras café. De hade bilder på all mat så att barnen kunde välja själva. Det tyckte jag var superbra! Jennifer pekade snabbt ut pastan och köttbullarna och Elisa hängde på. Ida visade sina skills som två barnsmamma och multitaskade matandet.

När vi ätit klart var det dags för oss att tacka för oss och åka hem och sova.

Fortsätt läsa

Frukost i Farsta 

Denna dag startar i Farsta. Har en hel del ärenden och måste dessutom köpa nya leggings. Alla har härliga hål längs insidan av låren. 

Men först kör jag en frukost på Espresso house.

Fortsätt läsa

Från sorg till lycka – gravidberättelse

I november förra året upptäckte jag till en stor pirrande glädje att jag var gravid igen. Tankar och planering tog fart redan de första dagarna och jag ville även berätta för Nicke på lite roligare vis än ett telefonsamtal som det blev med Jennifer. När jag var på jobbet gick jag iväg till babyshop och köpte en söt liten body och tog en broschyr om Bugaboos vagnar.
När jag kom hem hade jag ett nervöst leende på läpparna och det tog ett ögonblick för Nicke att förstå. Han trodde först att det var till Jennifer och jag fick säga flera gånger att den kanske var lite för liten till henne. När polletten väl trillade ner fick jag ett glatt leende tillbaka!

Sedan började ”helvetet”. Jag mådde fruktansvärt illa när jag åkte tunnelbana, precis som när jag väntade Jennifer. Folk verkade inte ha duschat på evigheter och den ena var värre än den andra. Brösten ömmade från start och jag mådde allmänt dåligt. Någon vecka efter att vi fått veta började jag plötsligt små blöda. Vill inte oroa mig så mycket men när det sedan till tog förstod jag att den lilla inte längre fanns med oss. Fick det sedan konstaterat på Huddinges gynakut.
Jag trodde inte att jag skulle bli så ledsen som jag blev, hann bara gå till vecka 7 men huvudet hade gått så mycket längre. Det var tur att man hade Jennifer att gosa in sig med på kvällarna när det blev som värst. Kände mig så misslyckad och att det nog var mig det var fel på. Den 1 december hade jag sista blödningsdagen och kunde försöka gå vidare därifrån med samma känsla i bröstet.

December passerade och januari kom men mensen uteblev. Först tänkte jag att det nog bara tog ett tag för kroppen att återställa sig. Jag hade fortfarande bröstkorgen täckt av hormonfinnar, precis som det blev efter att Jennifer kom. Men inför en utgång kände jag att jag inte ville riskera en eventuell graviditet igen och tog ett test.

Det visade starkt positivt men jag trodde fortfarande att det var efter missfallet och ringde sjukvårdsupplysningen för att få vägledningen. De tyckte att jag skulle få gå till gynakuten för att se vad det var som spökade och redan samma vecka fick jag en tid. Nervöst åkte jag dit för att få höra domen. Vet inte hur många funderingar som hann fly förbi i huvudet!

Inne hos gynekologen konstaterade han att det var något där. Jaha, sa jag, vadå? Ja, det är säck och småprickar men svårt att avgöra om det är en aktiv graviditet eller icke. Vi bestämde att jag skulle komma tillbaka efter någon vecka för att se vad som hänt.
Jag hade väldigt svårt att smälta beskedet och hemma höll vi huvudet kallt.

Besök nummer två kunde vi tydligt se att säcken vuxit och den där lilla vännen likaså. Dock var den fortfarande för liten för att kunna se några hjärtslag men att det var en ny graviditet rådde det inga tvivel om. Fullgången graviditet blev beräknad till 5+6 och vi vågade fortfarande inte hoppas för mycket. Missfallet låg ju fortfarande som en hämsko och vi ville se första trimestern passera.
Gynekologen ville att jag skulle få slappna av och sa att jag därför fick en ny tid igen efter ett par veckor. Under tiden skulle jag lämna lite blodprov (det fick jag efter första besöket också) för att mäta HCG-nivåerna.

Tredje besöket och ytterligare tillväxt av ”klumpen”. Denna gång fick jag även se små pickande hjärtslag. Vilken känsla! Den levde! Graviditeten blev mätt till 8+3 och han såg även att jag hade en blodklump som låg där inne, annars såg allt fint ut. Han önskade mig lycka till och nu var det dags för att skriva in mig hos MVC.
Jag hade turen att få komma till samma barnmorska som med Jennifer och vi bokade in KUB-besök, läkarbesök och ett nytt besök till henne. Läkarbesöket fick jag inbokat till veckan därpå men därinnan hann paniken ske. På väg hem från jobbet en dag fick jag ett meddelande från ”mina vårdkontakter”. Det var från Caroline, min barnmorska, som beklagade att jag fått missfall och önskade mig lycka till. PANIK! Det var ju det jag skickat i december och inte aktuellt nu. Dagen efter rusade jag upp för att lösa detta. De kunde inte förklara vad som skett men beklagade djupt. Förstod att det inte var roligt för mig att få missfallet slängt i ansiktet igen. Dessutom ville jag verkligen ha min tid då jag ett par dagar innan fått en blödning igen. Trodde ju redan att det var kört men ville få det bekräftat.
Allting ordnade sig och jag fick min läkartid.
Vi pratade om mina depressioner och vi tog beslutet att jag behövde börja medicinera igen och jag fick ett nytt ultraljud. DET var MAGISKT! Den där lilla mådde så bra och hade både fått armar och ben. Äntligen började jag slappna av!

Det blev dags för KUB:en. Från klumpen hade det blivit ett litet Pyre och det fanns ingenting att anmärka på. Nacken såg bra ut och alla delar satt på plats. Pyret rörde sig fint och jag kände mig äntligen så glad.
För att nämna så hade jag inte haft ett enda gravidsymptom sedan start så att våga tro att det faktiskt var så var väldigt svårt.
Nu började sugen komma och även magen. Första trimestern var slut!

Så var det dags för rutinultraljudet. Återigen såg allt fint ut med Pyret, en riktig liten spetsnäsa hade den. De flesta har sagt att den är från mig. Inte visste jag att jag hade sådan snok!
Dock så såg barnmorskan hade jag hade ett myom i livmodern. Det är inget farligt men kan ge komplikationer vid en vaginalförlossning. Av den anledningen ska vi nu på ett nytt ultraljud i början av augusti. Tänk vad man fått följa denna lilla!

Det känns ganska ovisst hur allt ska bli men jag njuter av att veta att Pyret mår bra sedan får resten vara. Men funderingar finns där såklart. Vi vet inte vilket kön den lilla har utan den spänningen vill vi se den dagen det är dags. Det är härligt att känna alla rörelser och veta att allt står väl med den lilla. Med Jennifer hade jag moderkakan i framvägg, som en kudde, det gjorde att vi knappt kunde känna sparkarna. Denna gång är helt annorlunda! Så kul att få känna på både och. 
Nu är det blott 3 månader kvar tills Pyret är här! Sedan är vår familj komplett.
Vi längtar!

Fortsätt läsa