Från sorg till lycka – gravidberättelse

I november förra året upptäckte jag till en stor pirrande glädje att jag var gravid igen. Tankar och planering tog fart redan de första dagarna och jag ville även berätta för Nicke på lite roligare vis än ett telefonsamtal som det blev med Jennifer. När jag var på jobbet gick jag iväg till babyshop och köpte en söt liten body och tog en broschyr om Bugaboos vagnar.
När jag kom hem hade jag ett nervöst leende på läpparna och det tog ett ögonblick för Nicke att förstå. Han trodde först att det var till Jennifer och jag fick säga flera gånger att den kanske var lite för liten till henne. När polletten väl trillade ner fick jag ett glatt leende tillbaka!

Sedan började ”helvetet”. Jag mådde fruktansvärt illa när jag åkte tunnelbana, precis som när jag väntade Jennifer. Folk verkade inte ha duschat på evigheter och den ena var värre än den andra. Brösten ömmade från start och jag mådde allmänt dåligt. Någon vecka efter att vi fått veta började jag plötsligt små blöda. Vill inte oroa mig så mycket men när det sedan till tog förstod jag att den lilla inte längre fanns med oss. Fick det sedan konstaterat på Huddinges gynakut.
Jag trodde inte att jag skulle bli så ledsen som jag blev, hann bara gå till vecka 7 men huvudet hade gått så mycket längre. Det var tur att man hade Jennifer att gosa in sig med på kvällarna när det blev som värst. Kände mig så misslyckad och att det nog var mig det var fel på. Den 1 december hade jag sista blödningsdagen och kunde försöka gå vidare därifrån med samma känsla i bröstet.

December passerade och januari kom men mensen uteblev. Först tänkte jag att det nog bara tog ett tag för kroppen att återställa sig. Jag hade fortfarande bröstkorgen täckt av hormonfinnar, precis som det blev efter att Jennifer kom. Men inför en utgång kände jag att jag inte ville riskera en eventuell graviditet igen och tog ett test.

Det visade starkt positivt men jag trodde fortfarande att det var efter missfallet och ringde sjukvårdsupplysningen för att få vägledningen. De tyckte att jag skulle få gå till gynakuten för att se vad det var som spökade och redan samma vecka fick jag en tid. Nervöst åkte jag dit för att få höra domen. Vet inte hur många funderingar som hann fly förbi i huvudet!

Inne hos gynekologen konstaterade han att det var något där. Jaha, sa jag, vadå? Ja, det är säck och småprickar men svårt att avgöra om det är en aktiv graviditet eller icke. Vi bestämde att jag skulle komma tillbaka efter någon vecka för att se vad som hänt.
Jag hade väldigt svårt att smälta beskedet och hemma höll vi huvudet kallt.

Besök nummer två kunde vi tydligt se att säcken vuxit och den där lilla vännen likaså. Dock var den fortfarande för liten för att kunna se några hjärtslag men att det var en ny graviditet rådde det inga tvivel om. Fullgången graviditet blev beräknad till 5+6 och vi vågade fortfarande inte hoppas för mycket. Missfallet låg ju fortfarande som en hämsko och vi ville se första trimestern passera.
Gynekologen ville att jag skulle få slappna av och sa att jag därför fick en ny tid igen efter ett par veckor. Under tiden skulle jag lämna lite blodprov (det fick jag efter första besöket också) för att mäta HCG-nivåerna.

Tredje besöket och ytterligare tillväxt av ”klumpen”. Denna gång fick jag även se små pickande hjärtslag. Vilken känsla! Den levde! Graviditeten blev mätt till 8+3 och han såg även att jag hade en blodklump som låg där inne, annars såg allt fint ut. Han önskade mig lycka till och nu var det dags för att skriva in mig hos MVC.
Jag hade turen att få komma till samma barnmorska som med Jennifer och vi bokade in KUB-besök, läkarbesök och ett nytt besök till henne. Läkarbesöket fick jag inbokat till veckan därpå men därinnan hann paniken ske. På väg hem från jobbet en dag fick jag ett meddelande från ”mina vårdkontakter”. Det var från Caroline, min barnmorska, som beklagade att jag fått missfall och önskade mig lycka till. PANIK! Det var ju det jag skickat i december och inte aktuellt nu. Dagen efter rusade jag upp för att lösa detta. De kunde inte förklara vad som skett men beklagade djupt. Förstod att det inte var roligt för mig att få missfallet slängt i ansiktet igen. Dessutom ville jag verkligen ha min tid då jag ett par dagar innan fått en blödning igen. Trodde ju redan att det var kört men ville få det bekräftat.
Allting ordnade sig och jag fick min läkartid.
Vi pratade om mina depressioner och vi tog beslutet att jag behövde börja medicinera igen och jag fick ett nytt ultraljud. DET var MAGISKT! Den där lilla mådde så bra och hade både fått armar och ben. Äntligen började jag slappna av!

Det blev dags för KUB:en. Från klumpen hade det blivit ett litet Pyre och det fanns ingenting att anmärka på. Nacken såg bra ut och alla delar satt på plats. Pyret rörde sig fint och jag kände mig äntligen så glad.
För att nämna så hade jag inte haft ett enda gravidsymptom sedan start så att våga tro att det faktiskt var så var väldigt svårt.
Nu började sugen komma och även magen. Första trimestern var slut!

Så var det dags för rutinultraljudet. Återigen såg allt fint ut med Pyret, en riktig liten spetsnäsa hade den. De flesta har sagt att den är från mig. Inte visste jag att jag hade sådan snok!
Dock så såg barnmorskan hade jag hade ett myom i livmodern. Det är inget farligt men kan ge komplikationer vid en vaginalförlossning. Av den anledningen ska vi nu på ett nytt ultraljud i början av augusti. Tänk vad man fått följa denna lilla!

Det känns ganska ovisst hur allt ska bli men jag njuter av att veta att Pyret mår bra sedan får resten vara. Men funderingar finns där såklart. Vi vet inte vilket kön den lilla har utan den spänningen vill vi se den dagen det är dags. Det är härligt att känna alla rörelser och veta att allt står väl med den lilla. Med Jennifer hade jag moderkakan i framvägg, som en kudde, det gjorde att vi knappt kunde känna sparkarna. Denna gång är helt annorlunda! Så kul att få känna på både och. 
Nu är det blott 3 månader kvar tills Pyret är här! Sedan är vår familj komplett.
Vi längtar!

En kommentar Lägg till din
  1. Åh, fina vän! Vad ni har gått igenom en berg-och-dalbana med känslor! Är så glad för er skull nu när ni väntar er andra lilla stjärna ♡

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *