En novell jag skrivit…

Klockan tickade rytmiskt på väggen i köket. Jag satt vid bordet och åt mellis. Ok, kakor och läsk är väl inte mycket till mellanmål, men gott var det. Jag, Angie, hade haft en hemsk dag i skolan. Först hade jag ramlat på vägen till skolan, sedan hade jag klämt fingrarna i skåpdörren och när jag skulle in till

So: n slog jag huvudet i dörren. Det var bara förmiddagen! När vi sedan hade lunch spillde jag vatten på tröjan, det var väl inte så farligt men pinsamt var det i alla fall. Sedan snubblade jag på mina fötter ett antal gånger. Allt detta hände på grund av en sak. Han med stort H! Han heter John och går i nian. Han har blå ögon som glimmar som kristaller, brunt, lite rufsigt hår och en mun som oftast ser allvarlig ut. Jag har nog aldrig sett honom skratta högt, bara sett att han har lett lite hemlighets fullt tillsammans med sina kompisar.

Jag går i åttan och bor tillsammans med mina föräldrar och min storebror Rickie. Vi bor i en gul villa. Mitt rum ligger på övervåningen tillsammans med mina föräldrars sovrum. Rickie sover i källaren. Mitt rum är lila målat och ganska trångt. I det finns det en vit bokhylla, en dubbelsäng med natur- färgat överkast, en tresitsig- soffa, en stereo som står på en antikvit byrå och ett gammalt sminkbord. I rummet finns även en massa fina utsmyckningar till exempel i soffan ligger en hög med kläder, på byrån står mina CD- skivor på en fin hög som är nära att välta. Ja, sedan finns det en himla massa fler prylar.

Jo, just det, idag fick vi en uppgift i skolan. Vi skulle beskriva hur vi såg på skolan. “En röd tegelbyggnad”, tänkte jag. Jag skrev istället att det är ett ställe där man får lära sig en massa saker. Sedan tänkte jag “långa vita korridorer med olik- färgade skåp för att kunna skilja på klasserna”. Fast istället för det skrev jag att man får en utbildning och lättare att kunna skaffa jobb och sedan lämnade jag in för jag kom inte på något mer.

Jag hade ätit upp under tiden jag satt och funderade, så jag reste mig och ställde tillbaka allting där det skulle stå. Jag gick upp till mitt rum och satte på en skiva.

“Ring, ring” Telefonen ringde.

– Angie, svarade jag.

– Hej, det är Josse! Svarade min bästis i andra änden av luren. Josse heter egentligen Josefin men hennes smeknamn är Josse. Hon är min raka motsats. Hon är blond med gröna ögon som alltid skrattar, jag är brunhårig med bruna, torra ögon eller kanske inte torra. Hon och jag har känt varandra i nästan hela våra liv.

– Hej, vad gör du? frågade jag.

– Jag pratar med dig, svarade Josse retsamt.

– Men åh, jag menar, vad gjorde du innan du började prata med mig? sa jag irriterat.

– Jag kom hem lite senare än vanligt. Vet du varför?

– Nä, berätta!

– Jo, lova att du inte dör nu?!

– Okej!

– Jag träffade Joakim! sa hon med glädje på rösten. Jag suckade, detta hade jag hört sedan tvåan eller något sådant. Hon har nämligen varit kär i honom ända sedan dess.

– Jaha, och sedan då? frågade jag lite uttråkat.

– Jo, han pratade med mig!

– Va? Sa han hej, eller? sa jag skämtsamt.

– Vill du höra eller inte? Josse lät rätt sur.

– Jo, jag vill höra! utropade jag förskräckt. Man visste ju inte, det kunde ju vara något viktigt.

– Okej, han pratade då med mig. Han berättade att han och några andra skulle på någon sorts fest på fredag och undrade om jag ville hänga med! berättade Josse glatt.

– Va, är det sant? Kom han bara fram till dig? frågade jag chockat. Jag hade ju drömt att John skulle göra något sådant, fast det hade ju inte inträffat.

– Ja, han kom fram till mig när jag höll på att fixa mitt skåp. Det var typ bara han och jag kvar i korridoren.

– Ska du gå? undrade jag.

– Jag vet inte, j…

– Va? Ska du inte gå? Är du knäpp eller? skrek jag i luren.

– Jo, jag ska nog gå men bara om du följer med. Josse är bara för söt.

– Men det är väl klart att jag följer med! Men du, jag måste börja med maten. Det är min tur idag.

– Okej, men vi syns imorgon!

– Okej, hejdå! sa jag och la på. Sedan gick jag ner och skalade potatis.

Jag kom på att det var i övermorgon jag skulle på den där festen. Tänk om John är där.

***

Fredagen var här. Josse såg ut som om hon hade ont i magen eller något. Det hade hon nog också. Jag var också rätt nervös för nu visste jag! Vi skulle möta Joakim och, tro det eller ej, men John på skolgården halv sju. Vi skulle ta tunnelbanan in till Skanstull och sedan gå en bit.

Vi hade precis kommit hem till mig efter att ha varit hos Josse i tre timmar för att välja ut vad hon skulle ha på sig. Nu hade vi samma problem som vi precis hade löst. Inget dög!

– Men om du tar de där snygga jeansen till den här tröjan då? Josse höll upp ett par blåa, lite utsvängda jeans och en V-ringad vit T-shirt.

– Nä, jag vet inte, jag ser så tjock ut i de där byxorna, sa jag och grimaserade illa.

– Du, tjock? Jag bara undrar, har du någonsin sett något som ens kunde vara början till fett på din kropp? Josse höjde frågande på ögonbrynen.

– Ja, faktiskt, även om du tror att det är så omöjligt, men ok, jag tar det. Jag litar på ditt omdöme! sa jag och gav Josse en lite komisk blick. Det glittrade till i Josses ögon. Det brukar aldrig annars gå snabbt för mig att bestämma vad jag ska ha på mig, så jag tror att Josse blev nöjd. Sedan var det dags för sminkningen. Vi hade en och en halv timme på oss och det var lagom lång tid. Under den tiden pratade vi inte mer än nödvändigt. Ibland sa vi “Nej, jag kom utanför!” eller “Hur tycker du att jag ska ha håret?” med mera. Efter exakt en timme och sjutton minuter klev vi ner för trappan. Där stod min kära bror och flinade.

– Åh, är det inte “Beverly Hills”- tjejerna! sa han och log ett tandkräms- reklam leende.

– Vilka då? frågade jag lömskt.

– Det måste väl du veta om du är hon, men jag kan upplysa dig om att du heter Tiffani- Amber Thiessen och din snygga kompis heter Jennie Garth.

När han sa det brast vi ut i gapskratt. Vi skrattade så länge att vi blev sena och fick springa till skolgården. Väl där såg vi två gestalter stå under en gatlykta.

– Hej, sa Josse, det här är Angie som ni säkert vet.

– Tjena! svarade killarna och Joakim gick fram och kramade om Josse som fnittrade lite fånigt. Under tiden stod jag och tittade på en gammal buske som enbart hade en gren kvar. Josse drog sig ur omfamningen och tittade lite generat på Joakim.

– Förlåt att vi blev sena, sa Josse och tittade blygt på killarna.

– Äh, det gör inget! sa Joakim.

– Kom igen nu, så drar vi! sa John lite irriterat.

Vi gick mot tunnelbanan, killarna knuffade på varandra och Josse fnittrade nästan oavbrutet, jag däremot gick tyst som en mus. Josse saktade ner farten så att hon gick bredvid mig.

– Varför säger du inget? frågade hon tyst mig.

– Jag har inget att säga, svarade jag.

– Vad gå ni och viskar om? undrade Joakim och blinkade åt Josse.

– Det skulle du allt bra vilja veta! skrattade Josse fram.

Vi satte oss på tunnelbanan och Josse och Joakim satte sig självklart bredvid varandra. Jag satt och tittade ut genom fönstret och John tittade ner i golvet.

Det gick snabbt att komma in till stan och hipp, som happ kunde vi höra dunkade ljud som kom från en lokal. När vi kom in lämnade killarna oss och jag såg att de gick fram till några typer från skolan som de brukar umgås med. Bland de där typerna fanns en tjej som sägs ha varit med nästan alla killar. Så fort hon såg John slingrade hon sina armar om honom och jag kunde inte se att han tyckte illa om det. Usch, vad avundsjuk jag blev!

– Kom vi går och ser efter vad det är för folk här, sa Josse och drog mig i armen.

– Okej!

Ja, det var mycket folk av alla olika slag. De var mörka och de var ljusa, de var långa och de var korta, de var balla och de var nördar.

När jag och Josse hade hittat något att dricka kom plötsligt Joakim fram. Precis då strömmade de första tonerna ur en härlig tryckare fram genom högtalarna.

– Hej, ska vi dansa? frågade han Josse och drog samtidigt foten fram och tillbaka över golvet.

– Visst! svarade hon och fnittrade gällt. De drog sig bort från mig och började dansa. Det kändes rätt fånigt att stå och glo så jag vände mig bort. John hade jag sedan länge tappat bort bland alla människor. Kanske dansade han tätt ihop slingrad med den där tjejen. Plötsligt kände jag att jag behövde luft. Jag klämde mig fram genom folkmängden och ut genom dörren. Iskalla vindar slog emot mig som om de var av vassa nålar men det brydde jag mig inte om. Jag började gå fast jag visste inte vart jag gick. Jag tror att jag hamnade vid Hammarby hamnen eller något sådant. Jag ställde mig och tittade ut över vattnet. Det var mycket kallare här och det blåste hårdare. Plötsligt hörde jag steg som kom emot mig. Då kom jag att tänka på allt som min mamma varnat mig för till exempel våldtäktsmän, mördare m.m. Jag vände mig om och såg att personen som kom gående kom rakt emot mig. Jag spände mig och höll andan.

– Angie? Jag kände igen rösten men kunde inte placera den hos någon. Jag sa åt mig själv att tänka.

– Angie, är det du? Jag pustade ut. Jag kände hur jag slappnade av och ett lugn sänkte sig över mig. Personen som jag hade varit så rädd för var John.

– Mmm, det är jag. Vad gör du här? frågade jag försiktigt.

– Jag såg dig gå iväg och tänkte att det var bäst att jag följde efter så inget hände. Han hade nu kommit fram till mig och tittade på mig med varma ögon.

– Vad gulligt av dig, sa jag och log. Jag som jämt hade varit så nervös i hans sällskap förut kände att så här borde det alltid vara.

– Varför var du så tyst förut?

– Jag? Var jag tyst? Du då? sa jag och höjde på ögonbrynen.

– Jag? Jag var väl inte tyst, sa han och log. Då kände jag det. Det var som en dragningskraft som drogs oss emot varandra och plötsligt stod vi där och höll om varandra, det som jag drömt om så ofta. Han böjde sig bakåt och smekte mig på kinden och sedan böjde han sig fram och snuddade sina läppar mot mina. Han tittade på mig och sedan böjde han sig fram igen och vi möttes i en djup kyss. Plötsligt kom jag och tänka på den där andra tjejen och jag vred mig loss ur hans grepp. Han tittade förvånat på mig.

– Vad är det?

– Hur är det med den där andra tjejen?

– Vilken tjej? undrade han och rynkade sina ögonbryn.

– Den där tjejen som du stod och kramades med.

– Åh, du menar Hanna, hon står ju och hänger på alla, sa han och tittade bedjande på mig.

– Så det är inget mellan er? frågade jag misstänksamt.

– Nej, det är ju dig jag gillar. Har du inte fattat det? sa han och omfamnade mig. Han gav mig en kyss igen och den här gången vred jag mig inte bort. Vi stannade kvar där vid vattnet en stund till.

– Men du? Du fryser ju, sa han och tittade oroligt på mig.

– Äh, det är inte så farligt! sa jag och försökte att inte hacka tänder.

– Kom nu! sa han och tog mig i handen. Vi gick tillbaka till festen och kramade oss igenom några tryckare. Jag och John åkte utan de andra hem, vi kunde för det första inte hitta dem och för det andra vill vi vara ensamma. John följde mig ända hem till dörren.

– Ska vi träffas imorgon? frågade han och drog fingrarna genom håret.

– Kan vi väl, sa jag och försökte se lite flirtig ut.

– Bra, svarade han och log varmt, jag ringer. Han gav mig en lång kyss och sedan vände han sig om och gick. När han hade hunnit en bit bort vände han sig om och tittade på mig.

– Jag gillar dig jätte mycket, sa han.

– Jag med, men hur kan du ringa mig om du inte har mitt nummer? undrade jag.

– Men det har jag ju.

– Har du? Nu fattade jag ingenting. Vem hade han fått det av.

– Hejdå, sa han och gick.

– Hejdå, viskade jag och öppnade dörren och gick in. När jag gick och lade mig kunde jag inte somna, det hade hänt för mycket kul. Till slut somnade jag.

***

Jag och John gick sakta. De första snöflingorna föll till marken. Det var någon som eldade, det luktade gott. Men vi var för ledsna för att kommentera det.

Min pappa hade länge försökt att arbeta sig uppåt på sitt jobb. Nu hade han fått ett erbjudande om ett chefs jobb… i Gävle! Han hade inte tvekat utan tackat ja på en gång. Okej, han hade ringt till mamma först och hon hade sagt att det var okej för hennes skull. Ska hon säga som är arbetslös. Hon trodde att det skulle gå lättare för henne att skaffa jobb på ett nytt ställe.

Jag hade precis talat om för John att vi skulle flytta. Han hade blivit väldigt ledsen. Den som först bröt tystnaden var dock han.

– Gävle, det är ju så jävla långt bort. Kan inte din farsa få ett chefs jobb här i Stockholm?

– Jag vet inte, svarade jag, jag tycker det är så himla ruttet att jag och Rickie inte får säga vad vi vill.

– Nä, det är ju jätte sjuk alltihopa! utbrast John efter en stund.

– När jag precis har fått dig som dem vet att jag tyckt om i flera år, så ska vi flytta, sa jag argt.

– Har du tyckt om mig i flera år? frågade han och log kort.

– Ja, varför undrar du?

– Nä, jag har typ tyckt om dig sedan trean men jag trodde inte att jag kunde få dig så jag har haft andra tjejer.

– Har du? Jag har alltid trott att du inte la märke till mig. Han la armen om mig och jag lutade mig mot honom och suckade.

– Du ska se att det kommer att ordna sig, sa han och log mot mig. Vi fortsatte att gå tysta med löven sakta fallande omkring oss.

***

Tre veckor senare satt jag i bilen på vägen mot Gävle. Jag hade gråtit hela natten.

Jag och John hade träffats tidigt på morgonen igår och sedan varit tillsammans hela dagen. Okej, jag träffade Josse en stund också. Sent på kvällen hade vi sagt farväl och kramats länge. När han gick kändes det som om mitt hjärta skulle brista.

Jag tror att Rickie fick skiljas från någon han inte ville heller för han såg lite röd gråten ut. Mamma och pappa tjoade i bilen till gamla låtar på “Vinyl”. Jag och Rickie satt tysta och tittade ut ur varsitt fönster.

*** 

Visst var huset fint, men jag kunde liksom inte vara glad. Jag hade gått i den nya skolan i en månad och jag hade inte fått några kompisar ännu. Jag hade ett eget rum i huset och där var jag mest när jag kom hem från skolan.

Vi hade haft tre prov hittills i skolan och jag hade fått IG på allihopa! Det gick inte bra för Rickie heller av det jag hade hört och han hade magrat något fruktansvärt.

En dag när jag precis hade kommit hem från skolan och var på väg upp på mitt rum ringde telefonen.

“Ring, ring”

– Hallå, svarade jag trött.

– Hej, Angie. Det är Josse. Hur mår du? Det var första gången Josse ringde sedan vi flyttat. Åh, vad skönt det var att höra hennes röst.

– Jo, jag mår väl bra, ljög jag, hur är det med dig själv?

– Jag lever åtminstone. Usch, vad tråkigt allt är utan dig, om det inte var för Joakim så vet jag inte vad jag skulle ha gjort.

– Så ni är fortfarande ihop? frågade jag och kände ett stung av avundsjuka i mitt hjärta.

– Ja, jag tycker att vi är som gjorda för varann, precis som du och John är. För du har väl inte träffat någon annan?

– Nej, det har jag inte! skrek jag nästan i luren.

– Nej, tur! Då kan jag säga det till John också, för med honom är det inte så bra, sa Josse sakta ungefär som om hon övervägde om hon skulle säga något mer.

– Va? Vad har hänt? undrade jag oroligt.

– Han ser allmänt för jävlig ut, han är typ inte kontakt bar utan går omkring och drömmer.

– Stackars honom, sa jag och kunde förstå hur han kände sig eftersom jag kände det precis likadant.

Mmm, vi vet inte vad vi ska göra för att hjälpa honom.

– Du, jag tror att jag måste ringa honom nu på en gång. Vi hörs, va?

– Ja, det är väl klart att vi gör! utropade Josse.

– Och du, fortsatte hon, lycka till!

– Tack, hejdå! sa jag och la på. Usch, detta skulle bli första gången jag pratade med honom sedan vi flyttade. Jag lyfte luren och slog hans nummer. Signalerna gick fram en, två, tre…luren lyftes.

– Hallå?! Det var Johns mamma som svarade.

– Hej, det är Angie har du John där?

– Vänta lite så ska jag se efter. Luren lades ned och jag hörde henne ropa på John och så plötsligt lyftes luren igen.

– Hallå? Åh, jag var nära att börja gråta när jag hörde hans röst. Han lät väldigt annorlunda, mindre liksom.

– Hej, det är Angie. Vad gör du?

– Men tjena sötnos! Hur trivs du där borta? Nu lät han som vanligt fast lite gladare.

– Nja, jag trivs väl inget vidare i skolan. Alla har liksom redan bildat sina så kallade gäng och då har jag typ ingen att vara med.

– Har du ingen att vara med? frågade han med en betoning på “ingen”.

– Faktiskt inte och sedan saknar jag ju dig så himla mycket så jag är nog inte världens roligaste att vara med.

– Du, jag måste dra till Henke nu, men jag ringer någon dag. Hejdå! Han slängde nästan luren i örat på mig. Vad konstig han blev när jag sa att jag saknade honom. Jag fattade ingenting!

Helt plötsligt kom jag på att jag fortfarande stod och höll i luren. Jag la ner den och stängde in mig på mitt rum.

Jag hörde hur ytterdörren öppnades och jag förstod att det var Rickie, för det lät ingenting från hallen. Han har blivit så tyst på sista tiden och beter sig som om jorden gått under. I och för sig är väl inte jag så mycket bättre men han har alltid varit så skränig och skämtsam. Usch, hur ska jag kunna leva när jag saknar John så att jag kan dö?

***

– Det här funkar inte längre. Hörde jag pappa säga en dag till mamma. Själv satt jag instängd på mitt rum som vanligt. Vi hade nu bott i Gävle i ett halv år.

Julen var över och jag hade inte pratat med John något mer sedan den gången då han var så konstig. Jag hade bara pratat med Josse som talat om för mig att John blev konstigare och konstigare för var dag som gick. En dag hade han till exempel hållit på med Hanna fast han såg bara lidande ut när han kramade henne med mera hade Josse berättat.

– Nä, något måste ske och det är nu om vi vill ha våra barn kvar, sa mamma.

– Åt helvetet med chefs jobbet! Jag orkar inte se mina barn tyna bort längre. Vi måste flytta hem.

– Jag trodde att detta var vårat hem! utbrast mamma.

– Trivs du här? Det gör nämligen inte jag.

– Nej, det är ju klart, sa mamma, jag anser att vi inte hör hemma här.

– Nu ringer jag till jobbet och ser efter vad som går att ordna, sa pappa. Jag hade rest mig upp från min säng och tryckt örat på dörren ändå hörde jag inte klart vad som sades i köket. Några ord jag kunde urskilja var: nä, det är ju klart…ja, men något måste ju gå att ordna. Jag fattade att det var försent. Jag gick tillbaka till min säng och la kudden över huvudet.

Plötsligt rycktes min dörr och där stod mamma.

– Angie, vi åker hem! skrek hon. Jag trodde inte det var sant. Jag började skrika och kastade mig i mammas famn.

– Angie, hörde du? Vi ska åka hem! Det strålade om Rickie igen.

– Jag hörde, sa jag. Brorsan, jag har saknat dig! sa jag och kramade om honom.

– Och jag dig, sa han och höll om mig hårt.

– Hör ni! Det är bäst att vi sätter fart och packar. Vi åker tidigt i morgon bitti. Vi satte fart att packa snabbt som sjutton. Klockan elva på kvällen var vi klara och jag ringde till Josse.

– Timander, svarade hennes mamma.

– Hej, det är Angie. Har du Josefin där?

– Ja, vänta lite så kommer hon. Jag fick vänta några minuter innan luren lyftes och jag hörde Josses röst.

– Hallå!?

– Hej Josse!

– Angie? Vad glad du låter! utbrast Josse förvånat.

– Ja, jag är glad också, svarade jag och skrattade kort.

– Har du träffat någon kille?

– Nej, nej! Jag kommer hem! Josse började skrika i andra änden.

– Är det sant? När kommer du? V…Frågorna strömmade ur Josses mun så jag fick lov att avbryta henne.

– Lugna dig lite, sa jag och fortsatte:

– Jag kommer imorgon. Vänta på mig vid “Friterade Räkor”, bad jag henne.

– Okej!

– Jag måste sluta för Rickie ska ringa.

– Men då syns vi imorgon. Jag kan knappt bärga mig! sa Josse glatt.

– Inte jag heller. Bye!

– Byes! sa Josse och la på.

***

Några timmar senare satt vi i bilen och hade allsång. Alla skrattade och hade det trevligt. Oj, vad det pirrade i min mage. Snart skulle jag få träffa Josse igen och, John! Jag hoppades att han fortfarande tyckte om mig. Tänk om han inte gjorde det längre, då skulle jag dö!

***

Det var ganska tidigt på morgonen och jag stod och väntade på Josse.

Resan hade gått bra och vi hade packat ur bilen. Våra möbler skulle komma om två dagar. Tills dess fick vi sova på tältsängar och madrasser.

Jag såg en person komma emot mig. Jag trodde först att det var Josse men så såg jag. Det var John! Han kom springande emot mig med rosiga kinder och glittrande ögon. Åh, så snygg han var! Jag började springa emot honom och vi möttes i en hård kram.

– Gud, vad jag har saknat dig! sa John och kramade om mig så hårt att jag knappt kunde andas men det gjorde ingenting, huvudsaken var att jag fick vara hos den jag älskade mest av alla.

– Och jag dig! klämde jag ur mig så gott jag kunde.

– När Josse hade pratat med dig igår ringde hon direkt till mig. Hon sa att jag skulle möta dig istället, sa han och log med hela ansiktet. Jag tänkte att Josse bara är för gullig.

John gav mig en underbar kyss och jag visste då att det var han och jag som skulle vara tillsammans i resten av våra liv!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *