En riktig vänskap

För ett par veckor sedan berättade jag att jag satt och väntade på ett speciellt sällskap. Det var en av mina bästa killkompisar, Olle, som skulle komma och umgås. Det var cirka ett år sedan sist så det kändes lite extra kul. Jag och Olle blev vänner på ett lite speciellt vis som jag tänkte dela med mig av.

Allting började en dag när jag var ungefär 17 år. Jag hade ganska nyligen gått med i en ny community pussokram.com och satt och bekantade mig med sidan samt vilka som hängde där. Då såg jag den där killen med lite halvlångt hår på en svartvit-bild och tänkte att ”ja, han ser ju trevlig ut!” så jag slängde iväg ett meddelande. Därefter följde månader av mailväxling där vi lärde känna varann ordentligt. Jag stöttade Olle i hans kärlek och han i min (typiskt för tonåren), vi pratade om mobbning och musik, ja, egentligen allt mellan himmel och jord.

 
Musiken var en gemensam nämnare och Olle berättade att han gick en väldigt bra musiklinje på Tyresö gymnasium. Alltså det lät ju suveränt tyckte jag. Så i hemlighet sökte jag till samma linje, tänkte att det kunde vara kul att se Olles min om jag faktiskt kom in. Vilket jag gjorde! 
Sommaren gick och vi fortsatte snacka via nätet fast nu via icq, som nog är mer eller mindre dött idag. Höstterminsstarten kom och om jag var nervös! Skulle han känna igen mig? Skulle han tycka att jag var en idiot? Vecka ett gick, jag hade lite svårt själv att känna igen honom men visst var han där. Han kastade ett par sneglande ögon i skymundan men nej, ingen koppling ännu. Vecka två gick utan ett hej. 
Men vecka tre skulle alla esteter dra iväg på en picknick ute vid tyresö slott. Jag hade bekantat mig med lite andra så gick och snacka med dem för fullt. Jag trivdes som handen i handsken, efter ett par år av mobbning eller utfrysning mer så var detta precis vad jag behövde. 
Det kom sig inte bättre att på vägen hem hamnade jag i närheten av Olle och då fick vi tid att byta några ord. Jag frågade till slut om han inte kände igen mig.
– Nej, sa han lite osäkert, vad heter du? 
– Jenny
– Jenny? Jag såg hur han försöka koppla namnet vid en person. 
– Den Jenny? utbrast han till slut.
– Ja, den Jennyn, sa jag leendes.
– Asså f*n vad chockad jag blir, men vad kul! 

Sen den dagen var det inget tvivel. Vi träffades och fikade i timmar, ibland flera gånger i veckan. Vi fortsatte att prata via nätet och vår vänskap har grott till odödlig. Han är och kommer alltid vara min odödliga killkompis! 

0 kommentarer Lägg till din

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *