Tankar om vänskap

Senaste veckorna har jag haft tankar om vänskap som ständigt poppar upp igen. Varför är det ibland så att det verkar som att det bara är du som saknar eller du som strävar efter att ses? Är det då man ska inse att man kanske inte är så goda vänner som man först trodde?
Eller dessa som bara hör av sig när de behöver något, eller de som säger att de vill ses men använder det som en ”standardfras”. Varför blir jag så sårad och varför saknar jag vissa så mycket?

Vem är äkta och vem är falsk? Är ensamheten bättre ibland? Varför betyder vänskap så mycket när man har en fin familj? Och vem bryr sig egentligen?  

 
En kommentar Lägg till din
  1. En vänskap ska vara ömsesidig anser jag. Och känner man att man är den enda som känner/saknar en person kanske man ska prata med den personen i första taget blir det ingen förändring så kanske man helt enkelt själv ska välja att backa. Man vet vilka som är ens äkta vänner. Dom visar sig och visst behöver man ej prata varje dag eller så..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *