LittleStarJenny

År: 2019

Varför fortsätter man att plåga sig själv?

De senaste dagarna har en tanke väcks angående ett visst beteende jag har och jag tror knappast att jag är ensam. Som till exempel om man känner sig låg, ja, då väljer man att sätta på massa gråtmusik eller en film som väcker ännu fler ledsna känslor.
Eller att man fortsätter att plåga sig med gamla minnen som gör ont. Varför kan man inte bara släppa och gå vidare? De säger att tiden läker gamla sår, hm, undrar då när den tiden tänkt infinna sig. Sår man dragit på sig så tidigt som i tonåren finns kvar.

Bild lånad från facebook

De säger att man ska ta lärdom av saker som hänt och bli starkare av det. Jag tror att det både är rätt och fel. Men ibland känns det som att man tappar hopp om stora drömmar man haft. De blir ju ändå aldrig som man tänkt sig (känns det som). I slutändan är det ändå du som står där med tomma händer…
Men jag antar att det gäller att aldrig ge upp, fortsätt drömma och en dag kanske så…

Med stress kommer stress!

Jisses hörrni, det är hektiskt att plugga och hinna få ihop livspusslet. När man äntligen tror att man har allt under kontroll faller en bit och man måste starta om. Det känns som att jag är konstant stressad över…allt! Samtidigt ska man försöka hålla humöret uppe och nej, vissa dagar håller det inte. Just nu känns det rätt tufft igen, dessutom är kursen vi har nu apsvår och många minuter varje dag funderar jag på om man kanske skulle hoppa av istället. Sedan säger jag åt mig själv att det bara är att fortsätta försöka och man kör vidare.

Tjejerna fortsätter att imponera med all sin kunskap och hur mycket de förstår. Eller som i söndags när Jennifer frågade om vi inte kunde måla hennes fingrar. Jag förstod genast att det var nagellack hon syftade på och förklarade vänligt att vi inte hann men att vi kunde göra det direkt efter dagis. 
När jag hämtade tjejerna på måndagen så frågade Jennifer direkt om vi skulle hem och måla fingrarna (inget fel på minnet där inte) och hemma plockade jag fram samtliga nagellack och lät henne välja fritt. Det blev en färg till vardera finger som sedan skulle ha glitter på sig. En mycket stolt flicka var det vi hade här hemma. 

Imorse var det lillasysters tur att få sina naglar målade, eller nja, i lekens värld iaf. Tidningen för att skydda bordet var på plats och koncentrationen var på högspänn.

Själv så unnade jag mig ett besök till frisören idag. Det har varit högtid länge men eftersom min ordinarie frisör flyttat så har jag dragit mig för att gå till en ny. Men efter mycket tittande och efterforskning föll lotten på Michael & frisörerna och jag hamnade hos en tjej som kallas Amy. Uppenbarligen lönade sig mitt sökande för jag var supernöjd efter besöket och har äntligen hittat en ersättare! Tjohooo!

Vi som älskar 90-talet!

Redan när jag såg första annonseringen för ett par år sedan om en 90-tals festival växte mitt intresse kopiöst. 90-talet då det gjordes så himla mycket bra musik. En hel dag med sådan musik mitt i sommaren! Hur grymt kan det inte bli!?
Så ÄNTLIGEN har jag bokat biljetter till sommarens festival tillsammans med Veronica. Visserligen typ 4 månader kvar men under tiden hinner man peppa upp sig riktigt ordentligt.

Kommer du ihåg någon särskild grupp eller låt från 90-talet som låg dig extra varmt om hjärtat?

Ingen mer förkylning, tack!

I´m alive, again!
Tror ni inte att jag lyckades dra på mig ytterligare en förkylning och har känt och sett mer död än levande ut. I slutklämmen av den åkte jag “som vanligt” på bihåleinflammation och fick till slut gå till läkaren för att döda bort skiten. Mår betydligt bättre och hoppas nu på att hålla mig frisk till den 12 mars då jag ska operera min ena bihåla (som säkert är en bidragande orsak till att jag hela tiden blir förkyld).

Men slut tjatat om förkylningar! Tjejerna är äntligen friska och trivs så bra på dagis. Så kul att se deras lyckliga små ansikten när man kommer och hämtar dem. Jennifer har fått flyttat upp en avdelning och utvecklas i en rasande takt. Nu pratas det glatt om knäskålar, hjärnor och lungor. Ja, de håller på att lära sig om kroppen.
Nicole är fortfarande en liten pajas. Hon rör sig på ett alldeles eget vis och ser så finurlig ut i minsta sak hon gör. Hon älskar att dansa till sång och youtube-klipp.

Skolan går sakta men säkert framåt, det är mycket hela tiden och jag känner av en inre stress konstant av att hinna med eller klarar momenten. Men peppar, peppar har det gått bra hitills. I övrigt är det mycket tankar som snurrar och speciellt efter en dag med samtal. Det väcker mycket känslor och funderingar på varför man är som man är. Förstår ni hur jag menar? Det låter snurrigt jag vet, men kanske finns det någon som känner igen sig? Jag skrev ju ett inlägg förra hösten just om min ångest och lite tankar, det finns här att läsa så slipper jag upprepa mig. Det är bara svårt att motivera sig när man inte känner sig bra till något alls, det med massa sjuka på det har inte gjort mig till den mest muntra människan på sistone. Men jag saknar ibland att blogga så nu gör jag ett sporadiskt försök igen så får vi se hur det går…

Så här ser man alltså ut som söndersnyten, sliten mamma och student med extremt dålig hy för tillfället. Ingen vacker syn, men förhoppningsvis kan väl även jag få se lite pigg ut snart när våren är på ingång!

Förkylning 578 i ordningen

Ja, vad ska man säga!? Här genomlider vi förkylningar på förkylningar utan desslike. Nicole har varit förkyld mer eller mindre sen två veckor innan jul och vi andra avlöser varandra titt som tätt.
Jag ser mer död ut än levande och det är typ precis så jag känner mig. Den här veckan har varit extra tuff då Nicoles förkylningsastma dessutom blivit värre och medicinerna har inte riktigt hjälpt. I måndags åkte vi in och fick inhalera och kom hem klockan 2 och det är nog efter det jag fortfarande inte återhämtat mig. Man blir mer spänd än vad man tror även om jag inte var orolig.

Var iväg till en näs-specialist igår och det blev beslutat att en operation av min vänstra “insida” ska utföras i början av mars. Det är med skräckblandad förtjusning som jag längtar dit. Jag hoppas att det blir den sista och att jag efter detta slipper den där vidriga “snorkråkskänslan”.

Nu ser vi framemot våren och vad resten av 2019 har att erbjuda…Mer välmående står iaf högst upp på min lista!

Gå till toppen