LittleStarJenny

Varför fortsätter man att plåga sig själv?

De senaste dagarna har en tanke väcks angående ett visst beteende jag har och jag tror knappast att jag är ensam. Som till exempel om man känner sig låg, ja, då väljer man att sätta på massa gråtmusik eller en film som väcker ännu fler ledsna känslor.
Eller att man fortsätter att plåga sig med gamla minnen som gör ont. Varför kan man inte bara släppa och gå vidare? De säger att tiden läker gamla sår, hm, undrar då när den tiden tänkt infinna sig. Sår man dragit på sig så tidigt som i tonåren finns kvar.

Bild lånad från facebook

De säger att man ska ta lärdom av saker som hänt och bli starkare av det. Jag tror att det både är rätt och fel. Men ibland känns det som att man tappar hopp om stora drömmar man haft. De blir ju ändå aldrig som man tänkt sig (känns det som). I slutändan är det ändå du som står där med tomma händer…
Men jag antar att det gäller att aldrig ge upp, fortsätt drömma och en dag kanske så…

Varför fortsätter man att plåga sig själv?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Gå till toppen