Jämför magen i vecka 35

Nu börjar det närma sig slutet med stormsteg. Jag hoppas att ni inte tycker jag tjatar men nu är det spännande…och tungt! Varje dag pendlar jag mellan flicka och pojke. Jag får inte grepp om min magkänsla alls, men den hade jag inte så mycket förra gången heller. Dock lutar jag nog oftast åt en pojke.
Men magen ja! Den är stor och väldigt framtung annars är formen såg gott som densamma. Jag har nästan konstant tyngd nedåt nu och vissa stunder gör det ruskigt ont men inga förvärkar ännu.

Värst är fortfarande smärta av foglossningen. Trodde inte att det kunde vara så förjävligt men ack så fel jag hade. Sömnen har börjat bli lidande. Har svårt att somna och vaknar flera gånger per natt men jag försöker tänka tappert att det snart är över.
Ligger jag på sidan värker det som tusan och ligger jag på rygg kan jag knappt andas. Tänk att man förtränger sådana saker så snabbt! Just andningen kommer jag ihåg hur svårt jag hade det med Jennifer med.
Men nöjdast är jag att slippa halsbränna denna gång. Den var vidrig med Jennifer och startade ungefär redan i vecka 25 tror jag.

Väldigt nervös inför hur vi ska hinna med allt framöver men vi väntar med spänning att möta vår nya redan älskade lilla medlem!

Fortsätt läsa

P som i Puh eller Pyret


Så fort jag såg detta set dyka upp på hm:s hemsida visste jag att detta måste jag ha till Pyret. En söt liten trikådress med en randig byxa och mössa som man matchar med en grå body med tryck av Nalle Puh på. Perfekt neutralt för oss som inte vet könet ännu.

Oavsett vad Pyret blir så kommer bebis bli hur söt som helst i detta! ♥

Fortsätt läsa

Nytt mys till Pyret från Lindex


Jag verkligen avgudar den nya baby-kollektionen från Lindex och kunde inte motstå att köpa hem nästan alla delar. Vet inte varför, men det är den yttepyttiga lilla elefanten som jag dör en smula extra för.

Bodyn har extra knappar i grenen så att den går att göra längre. Annars tog jag både bodyn och byxorna i storlek 56. Mössan är jag tveksam på om den kanske är för stor men då får Pyret växa i den med tiden. Sedan blev det en matchande filt och en badcape.

Nu är faktiskt alla kläder köpta för Pyrets nedkomst. Det sista var två par strumpor jag köpte idag och resten av kläderna kommer i ett separat inlägg. Det har ni inget emot va?

Fortsätt läsa

V.35 – Bångstyrig bebis?!

Jag skulle ju skriva mer i förrgår men nervositeten tog helt över för det stundande ultraljudet. Gick och la mig runt 21.30 men somnade inte ordentligt för sen 01.30. Var så mycket tankar som snurrade, enkla tankar som att jag inte förberett Pyrets kläder eller en väska med kläder till Jennifer och snudd på patetiska att läkaren skulle göra bort sig och tala om könet.
Fick ju lite sömn iallafall och strax efter nio kom min pappa för att sitta med Jennifer medan vi var iväg.

Väl på Huddinge Sjukhus fick vi vänta en halvtimme innan vi fick träffa läkaren. Jag var snabb att tala om att vi inte visste vad det var för kön och ville hålla det så. Då talade han om att det dessutom är väldigt svårt att se könet i så sent skede. Skönt, tänkte jag.
Pyret låg med huvudet ned men inte helt fixerad och allt annat såg fint ut. Myomet sitter nu långt upp i magen så den kommer inte påverka förlossningen alls.
Nöjda med det beskedet åkte vi hem och åt lunch med Jennifer och sedan var det dags för vår vila. Nu sover jag tyvärr ruskigt dåligt även på dagtid. Det är ju så varmt! Men en timmes sömn fick jag till åtminstone.
Klockan 15 hade vi inbokat MVC-besök och på detta fick även lillfisen följa med på. Vi började med vanliga pratet, hur jag mår etc. Fick en läkartid för att bli sjukskriven sista tiden och sedan tog vi blodtryck och blodprov. Järnet hade ökat lite sedan sist, från 101 till 104, tackar den extra B12 tabletten för det.
Sedan var det dags att kolla symfus-måttet och hur bebisen låg. Magen hade växt betydligt mycket mer sedan sist så hon var tveksam om den verkligen var rätt mätt sist. Hur låg bebisen då? Jo, nu tyckte hon att den låg i säte igen! Alltså med rumpan nedåt. Vilken snurrande liten krabat. Ska dit igen om två veckor och då får vi se om Pyret snurrat till sig igen, annars lär det sluta med vändningsförsök, men det får tiden ta sig an.

Igår var det dessutom exakt 6 veckor kvar till beräknat datum. NU tackar jag för den här graviditeten och hoppas att de sista veckorna går fort, fort, fort!!!

Försöka kvällsäta lite nyttigare nu än glass i stora lass. Tur att melon är så billigt nu och så gott! Win!

Fortsätt läsa

Gravid vecka 32

Idag är en sådan dag då jag förvånas över hur långt in i graviditeten vi är. Redan vecka 32! Oftast känns det som en evighet kvar men jag inser att vi har så mycket framför oss nu så tiden lär svepa iväg.

Nu tycker jag dock att det mest börjar bli jobbigt. Jag har börjat lägga på mig vätska i händer och fötter, det är svårt att sova och andas och jag är stor som en boll. Foglossningen fortsätter att besvära men har åtminstone hållit sig till blygdbenet och ljumskarna.
I jämförelse med Jennifer så har jag denna gång ingen halsbränna som besvärar mig och det är väldigt mycket värt. Jag kommer ihåg att jag inte kunde äta något alls och hade ständigt halsbränne-tabletter med mig i min närhet. Väldigt skönt att slippa alla uppstötningar!
Vi var på MVC i måndags och då låg Pyret med huvud nedåt (precis som Jennifer i vecka 31, vilket vi fortfarande var i i måndags). Så kan de ju ligga länge så inget jag funderar på. Mitt blodtryck och socker låg fint men däremot att blodvärdet sjunkit och jag ordination att börja äta järntabletter dagligen. Hoppas att jag kanske hinner känna mig lite, lite piggare.

Vi har fortfarande en del att inhandla innan nedkomst men det löser vi till nästa löning. Man har verkligen inte samma stress med nummer två som ettan. Känns nästan elakt. Spjälsängen står nedpackad efter visningen och allt annat är i källaren. Vi vill inte bygga ihop det försen vi fått flytta ner vilket blir i början av september. Optimiskt jag vet!

Bilden till vänster Jennifer V.30 och höger Pyret V.32

Många som kommer med sitt ”Jag tror att det blir” har sagt att jag har en pojkmage eller ser ut som att jag/vi kommer få en pojke. Själv tycker jag att formen är den samma som med Jennifer. Min magkänsla har börjat säga en flicka mer och mer men vi kan inte veta säkert tills dagen D är här. Om ni får tro, vad tro ni att det blir?

Fortsätt läsa

Babynest från Gulahuset Design

Jag har fått hem det finaste babynestet som Mikaela, Gulahuset Design, har sytt. Jag har fått välja tyg själv och vilka tillbehör jag kände att vi behövde. För mig var det jättesvårt att välja men tillslut valde jag detta tyg som har en grå botten och lite fina kvistar med blad på.
Till nestet beställde jag också en kudde och madrasskydd. Blir ju en del spyor i början så mycket skönare att bara kunna tvätta skyddet emellanåt.
Jag och Mikaela har haft kontakt via instagram ett tag och som bonus hade hon dessutom skickat med en snuttis i samma tyg. Så himla gulligt!
Förutom Babynest syr Mikaela även sovdjur med olika djurhuvuden. De är också superfina! Kika in på hennes sida om du också är på jakt efter den perfekta babygåvan eller bara vill köpa något till dig själv.

Nu kan jag inte annat än längta ännu mer tills liten är här! ♥

Fortsätt läsa

Det första till Pyret

Jag har verkligen hållit i mina tyglar när det kommer till bebisshopping men några få saker har fått följa med hem. Jag var bland annat med på Lindex babyshower, som var för någon vecka sedan, och klickade hem en superfin babyfilt och fick dessutom en goodiebag. I den fanns kaninen och den ursöta mössan.
Dessutom kunde jag inte hålla fingrarna borta från mjölk-dressen. Köpte den faktiskt i storlek 50 med förhoppningar om att Pyret ska vara lika liten som sin syster.
Napparna är från märket ESKA men också inhandlat på Lindex som resten är.
Nu när kalaset är över ska vi börja lägga fokus på det som Pyret behöver innan nedkomst. Älskar att titta på babykläder men tur att man inte vet könet för annars hade nog plånboken gapat betydligt tommare.

Fortsätt läsa

The Craving of them all


Den här graviditeten tar verkligen rekord i ombyttliga cravings. I början fick jag kraftig hunger och kunde äta i princip allt och minst en Cola Zero gick ner varje dag. Sedan blev jag störtsugen på surt godis, helst de vitbruna cola napparna samt hård lakrits. Därefter kom glassen! Helst noggerpaketen från GB. Mumma! Allt höll i sig i ett par veckor åt gången.

NU däremot vill jag äta bullar och bullar till en förbannelse. Kanel, vanilj och Tosca och jag kan inte få nog utav det. Känner mig deppig när jag inte får en bulle per dag, men idag har jag pressat tre! Fatta tre stora bullar?! Man kan tro att jag skulle bli urled på det men icke. Imorgon kommer suget vara där igen skulle jag tro!
Det känns som att kroppen vill lagra kolhydrater inför den stundande förlossningen. Är det någon mer som känt samma sak?

Fortsätt läsa

Besökt specialistmödravården

I onsdags fick jag slänga på mig lite kläder och åka till Specialistmödravården på Huddinge sjukhus efter att både ha pratat med MVC och förlossningen. Det hela började i lördags då jag började märka av att Pyret rörde sig mindre och svagare. Jag tänkte att det kanske bara vara en sådan dag men sedan fortsatte det i samma mönster fram till på onsdagen. Jag ville inte stressa eftersom jag fortfarande kände den lille men skillnaden var så märkbar att jag ändå kände att det var värt ett samtal.

Fick lämna urinprov som såg fint ut och sedan satte de på CTG:t. Redan när hon placerade bältet över magen såg vi tydliga protest sparkar. Men suck kände jag!
Låg där inne i cirka 30 min och fick sedan träffa en jättetrevlig läkare. Hon konstaterade att hjärtljuden såg fint ut men att vi skulle känna och klämma lite samt göra ett ultraljud. När hon tog på magen så kände hon att Pyret låg med huvudet nedåt, inte konstigt att jag inte känt något på de vanliga ställena. Fick bekräftat att jag har fin foglossning också.
Sedan körde hon ultraljudet som jag tyvärr inte såg så mycket av då skärmen var riktad lite för mycket uppåt. För mig var det dock inte så viktigt att se, jag ville bara höra att allt var bra.

Största pluset var att ingen gav mig känslan av att jag var en nojig gravid utan sa bara att jag gjort helt rätt som ringt och kanske skulle ringa lite tidigare nästa gång.
Nu hoppas jag att jag slipper ringa igen och jag är så tacksam att allt såg bra ut!
Dagen efter var röjet igång igen och de senaste två dagarna har det nästan varit mer ös än innan. Vecka 28 nu och 12 veckor kvar till BF!

Fortsätt läsa

Från sorg till lycka – gravidberättelse

I november förra året upptäckte jag till en stor pirrande glädje att jag var gravid igen. Tankar och planering tog fart redan de första dagarna och jag ville även berätta för Nicke på lite roligare vis än ett telefonsamtal som det blev med Jennifer. När jag var på jobbet gick jag iväg till babyshop och köpte en söt liten body och tog en broschyr om Bugaboos vagnar.
När jag kom hem hade jag ett nervöst leende på läpparna och det tog ett ögonblick för Nicke att förstå. Han trodde först att det var till Jennifer och jag fick säga flera gånger att den kanske var lite för liten till henne. När polletten väl trillade ner fick jag ett glatt leende tillbaka!

Sedan började ”helvetet”. Jag mådde fruktansvärt illa när jag åkte tunnelbana, precis som när jag väntade Jennifer. Folk verkade inte ha duschat på evigheter och den ena var värre än den andra. Brösten ömmade från start och jag mådde allmänt dåligt. Någon vecka efter att vi fått veta började jag plötsligt små blöda. Vill inte oroa mig så mycket men när det sedan till tog förstod jag att den lilla inte längre fanns med oss. Fick det sedan konstaterat på Huddinges gynakut.
Jag trodde inte att jag skulle bli så ledsen som jag blev, hann bara gå till vecka 7 men huvudet hade gått så mycket längre. Det var tur att man hade Jennifer att gosa in sig med på kvällarna när det blev som värst. Kände mig så misslyckad och att det nog var mig det var fel på. Den 1 december hade jag sista blödningsdagen och kunde försöka gå vidare därifrån med samma känsla i bröstet.

December passerade och januari kom men mensen uteblev. Först tänkte jag att det nog bara tog ett tag för kroppen att återställa sig. Jag hade fortfarande bröstkorgen täckt av hormonfinnar, precis som det blev efter att Jennifer kom. Men inför en utgång kände jag att jag inte ville riskera en eventuell graviditet igen och tog ett test.

Det visade starkt positivt men jag trodde fortfarande att det var efter missfallet och ringde sjukvårdsupplysningen för att få vägledningen. De tyckte att jag skulle få gå till gynakuten för att se vad det var som spökade och redan samma vecka fick jag en tid. Nervöst åkte jag dit för att få höra domen. Vet inte hur många funderingar som hann fly förbi i huvudet!

Inne hos gynekologen konstaterade han att det var något där. Jaha, sa jag, vadå? Ja, det är säck och småprickar men svårt att avgöra om det är en aktiv graviditet eller icke. Vi bestämde att jag skulle komma tillbaka efter någon vecka för att se vad som hänt.
Jag hade väldigt svårt att smälta beskedet och hemma höll vi huvudet kallt.

Besök nummer två kunde vi tydligt se att säcken vuxit och den där lilla vännen likaså. Dock var den fortfarande för liten för att kunna se några hjärtslag men att det var en ny graviditet rådde det inga tvivel om. Fullgången graviditet blev beräknad till 5+6 och vi vågade fortfarande inte hoppas för mycket. Missfallet låg ju fortfarande som en hämsko och vi ville se första trimestern passera.
Gynekologen ville att jag skulle få slappna av och sa att jag därför fick en ny tid igen efter ett par veckor. Under tiden skulle jag lämna lite blodprov (det fick jag efter första besöket också) för att mäta HCG-nivåerna.

Tredje besöket och ytterligare tillväxt av ”klumpen”. Denna gång fick jag även se små pickande hjärtslag. Vilken känsla! Den levde! Graviditeten blev mätt till 8+3 och han såg även att jag hade en blodklump som låg där inne, annars såg allt fint ut. Han önskade mig lycka till och nu var det dags för att skriva in mig hos MVC.
Jag hade turen att få komma till samma barnmorska som med Jennifer och vi bokade in KUB-besök, läkarbesök och ett nytt besök till henne. Läkarbesöket fick jag inbokat till veckan därpå men därinnan hann paniken ske. På väg hem från jobbet en dag fick jag ett meddelande från ”mina vårdkontakter”. Det var från Caroline, min barnmorska, som beklagade att jag fått missfall och önskade mig lycka till. PANIK! Det var ju det jag skickat i december och inte aktuellt nu. Dagen efter rusade jag upp för att lösa detta. De kunde inte förklara vad som skett men beklagade djupt. Förstod att det inte var roligt för mig att få missfallet slängt i ansiktet igen. Dessutom ville jag verkligen ha min tid då jag ett par dagar innan fått en blödning igen. Trodde ju redan att det var kört men ville få det bekräftat.
Allting ordnade sig och jag fick min läkartid.
Vi pratade om mina depressioner och vi tog beslutet att jag behövde börja medicinera igen och jag fick ett nytt ultraljud. DET var MAGISKT! Den där lilla mådde så bra och hade både fått armar och ben. Äntligen började jag slappna av!

Det blev dags för KUB:en. Från klumpen hade det blivit ett litet Pyre och det fanns ingenting att anmärka på. Nacken såg bra ut och alla delar satt på plats. Pyret rörde sig fint och jag kände mig äntligen så glad.
För att nämna så hade jag inte haft ett enda gravidsymptom sedan start så att våga tro att det faktiskt var så var väldigt svårt.
Nu började sugen komma och även magen. Första trimestern var slut!

Så var det dags för rutinultraljudet. Återigen såg allt fint ut med Pyret, en riktig liten spetsnäsa hade den. De flesta har sagt att den är från mig. Inte visste jag att jag hade sådan snok!
Dock så såg barnmorskan hade jag hade ett myom i livmodern. Det är inget farligt men kan ge komplikationer vid en vaginalförlossning. Av den anledningen ska vi nu på ett nytt ultraljud i början av augusti. Tänk vad man fått följa denna lilla!

Det känns ganska ovisst hur allt ska bli men jag njuter av att veta att Pyret mår bra sedan får resten vara. Men funderingar finns där såklart. Vi vet inte vilket kön den lilla har utan den spänningen vill vi se den dagen det är dags. Det är härligt att känna alla rörelser och veta att allt står väl med den lilla. Med Jennifer hade jag moderkakan i framvägg, som en kudde, det gjorde att vi knappt kunde känna sparkarna. Denna gång är helt annorlunda! Så kul att få känna på både och. 
Nu är det blott 3 månader kvar tills Pyret är här! Sedan är vår familj komplett.
Vi längtar!

Fortsätt läsa