Parkhäng i Trånkan

Imorse ringde Madde och frågade om vi inte ville komma förbi henne och umgås lite. Jag var först lite avig och hade dessutom optiker-besök idag, som senare blev flyttat. Inte att jag inte ville ses men det har varit ett par tuffa dagar/veckor och jag har då en tendens att stänga in mig mer, vilket hon är fullt medveten om och därför pushade på lite extra. ”Jag tror att det skulle vara bra för både dig och mig!” var orden som fick mig att ta det sista steget till ett ja.

När klockan närmade sig halv två stoppade jag in tjejerna i bilen och åkte iväg. Vi skulle mötas i deras park och trots att jag är helt vilsen i okända miljöer så lyckades jag hitta dit (det låg snett bakom hennes hus, döööh).
Jennifer rusade upp till en jätte kana men vågade inte åka första försöket. Sedan gjorde hon ett nytt försök men då hade solen lyst på den så den var alldeles för varm. Blev ett par tårar som ganska fort gick över.

Jag fick fria händer en stund när tjejerna gungade. Så fantastiskt att se hur deras band börjar växa fram mer och mer. Även en hel del gnabb har börjat komma, men oftast är det bara kärlek.

Madde passade de små i sandlådan medan jag lekte med Jennifer i klätterställningen.

”Mamma, fotar du mig nu?”

Efter sandlådeleken för det små var det bara badkaret som gällde. Båda två hade sand från huvud till tå. Men som man säger skitiga barn är lyckliga barn!

Vi avslutade eftermiddagen med lite prat medan Jennifer utforskade Maddes tjejers rum och våra bebisar roade sig på golvet genom att knycka det den andre hade i handen.

Tack för idag! Du hade rätt, det var precis det jag behövde! ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.