RS-resan Del 1

Hej vänner!
Vilken tid vi haft sedan sist! I mitt sista inlägg trodde jag att jag vi nått kulmen men ack så fel vi hade. Det jag inte nämnde då var att vi hade startat med det första akuten-besöket som sedan skulle bli fler.
Men vi tar det från början för enkelhetens skull.

Egentligen smygstartade allting redan på onsdagen men när lördagen, 17 februari, kom hade sjukan brutit ut ordentligt. Dagen började dock precis som vanligt. Helt ärligt kommer jag inte riktigt ihåg hur dagen utspelade sig men det jag minns är att Nicole sov och sov och sov. Hon hade feber, 38,5, hela dagen och sov bort varenda matstund. När eftermiddagen kom bestämde jag mig för att så mycket sömn inte var normalt och åkte in till akuten.
Där gjorde de en allmän bedömning och skickade oss till lättakuten. Efter cirka två timmar kom jag in för att träffa läkaren. Jag såg på en gång vad han tyckte om mig. Han gav mig en ”ytterligare en hönsig mamma med sitt förkylda barn”-blick och lyssnade lite snabbt på hennes lungor. Efter ett stick i fingret blev vi hemskickade utan några ordinationer och en känsla av att jag nog ändå bara är en nojig mamma.

Hemma fick jag inte Nicole lugn och det visade sig att febern hade nått nya höjder med 39,7. Till slut somnade hon och vi gick trötta och la oss.

Söndagen fortsatte i ungefär samma anda. Nicole sov och vi tyckte att hon hade svårare att andas, men jag fortsatte att intala mig att jag bara var nojig. Jag och Jennifer bakade och på kvällen slog vi på stort och gjorde chokladbollar. Det bästa jag vet!

Där innan hade jag tagit en väldigt hög temp på Nicole igen, 39,9 denna gång. Men jag var ju bara nojig så jag fokuserade i detta läge på att tillfredsställa Jennifer istället och lät Nicke ta hand om Nicole. Då ringde han 1177 som tyckte att vi skulle åka in igen.
Jag avslutade baket snabbt och satte mig nervöst i bilen. Endast nervös för hur bemötandet skulle bli.

Blev ingen lättakut denna gång inte. Där tog de tempen som sjunkit något (skönt det) av alvedonen jag gett och de räknade andningsfrekvensen till 59 och konstaterade att hon hade indrag (ansträngd andning). Vi blev hänvisade till ett rum och hon fick inhalera både koksalt och adrenalin innan de tyckte att det var något bättre och vi kunde åka hem.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.