RS-resan Del 4

Första natten på sjukhuset hade alltså passerat i en flygande fart. Efter att Nicke lämnat Jennifer för en mjukstart på dagis kom han förbi med middag och stämma av läget. Nicole var mycket piggare och orkade tidvis hålla sig vaken i korta stunder för lite lek. Nina, en av mina bästa vänner, jobbar på avdelningen som vi låg på och kom förbi lite när hon kunde och passade även på att äta lunch med mig. Men mestadels gick timmarna åt till sömn och även jag dalade sakta av efter första nattens vaka.
Kvart i tio släckte vi för natten och sonden fick mata henne så att både hon och jag fick sova.

22 februari och ovissheten hur vida det skulle bli ett dop på lördagen rådde. Frågor kom från olika håll, mest självklart med omtanke, men vi hade inte mycket svar att ge. Vi sa att bara hon blev piggare så skulle det nog gå bra!
Vi körde på på sjukhuset med att börja amma samtidigt som hon blev sondmatad. Någonstans på vägen hamnade vi i grym ofas och det hela slutade i så mycket kräks att vi samtliga började oroa oss att det var något annat som felade också. Ja, tills vi kom på att hon antagligen blev övermatad. Men hon blev kvitt syrgasen som mer retade henne än hjälpte henne mot slutet.

Blev en sjukt jobbig kväll med en fröken som hade ont i sina öron (tror vi). Nämnde jag att hon fått dubbelsidig öroninflammation? Började på ena sidan och dagen efter hade det nått andra örat med. Vid cirka 18 satte fröken igång att gny och det tog inte slut försen vid cirka 22 då hon fick värktablett och lite mer i sonden. Hon kunde inte fokusera på maten när hon hade ont och så blev det nog en ond cirkel även där. Vid 4-tiden skulle hon få inhalera igen och efter det lite mer mat. Inhalationen gick bra och sedan kom kräkaftonen igen. Fick sätta både henne och mig i duschen och fick sedan hjälp att ta hand om henne medan jag fick skölja av mig mer ordentligt. När jag kom ut hade Nicole fått den sötaste sjukhusskjortan och vi kunde matta krypa i säng igen.

Så kom fredagen! Åh, du ljuva fredag!
Dagen började i princip som tidigare. Frukost, vägnings-amma, tvätta sig etc. Nicole höll sig vaken! Nicole sov inte på HELA förmiddagen. Nicole blev utskriven men fortfarande hemvård!
Väl hemma fick jag ett stort och välkänt solskensleende och jag tror att vi alla var lika glada som hon att äntligen få vara hemma!

RS-resan Del 1

Hej vänner!
Vilken tid vi haft sedan sist! I mitt sista inlägg trodde jag att jag vi nått kulmen men ack så fel vi hade. Det jag inte nämnde då var att vi hade startat med det första akuten-besöket som sedan skulle bli fler.
Men vi tar det från början för enkelhetens skull.

Egentligen smygstartade allting redan på onsdagen men när lördagen, 17 februari, kom hade sjukan brutit ut ordentligt. Dagen började dock precis som vanligt. Helt ärligt kommer jag inte riktigt ihåg hur dagen utspelade sig men det jag minns är att Nicole sov och sov och sov. Hon hade feber, 38,5, hela dagen och sov bort varenda matstund. När eftermiddagen kom bestämde jag mig för att så mycket sömn inte var normalt och åkte in till akuten.
Där gjorde de en allmän bedömning och skickade oss till lättakuten. Efter cirka två timmar kom jag in för att träffa läkaren. Jag såg på en gång vad han tyckte om mig. Han gav mig en “ytterligare en hönsig mamma med sitt förkylda barn”-blick och lyssnade lite snabbt på hennes lungor. Efter ett stick i fingret blev vi hemskickade utan några ordinationer och en känsla av att jag nog ändå bara är en nojig mamma.

Hemma fick jag inte Nicole lugn och det visade sig att febern hade nått nya höjder med 39,7. Till slut somnade hon och vi gick trötta och la oss.

Söndagen fortsatte i ungefär samma anda. Nicole sov och vi tyckte att hon hade svårare att andas, men jag fortsatte att intala mig att jag bara var nojig. Jag och Jennifer bakade och på kvällen slog vi på stort och gjorde chokladbollar. Det bästa jag vet!

Där innan hade jag tagit en väldigt hög temp på Nicole igen, 39,9 denna gång. Men jag var ju bara nojig så jag fokuserade i detta läge på att tillfredsställa Jennifer istället och lät Nicke ta hand om Nicole. Då ringde han 1177 som tyckte att vi skulle åka in igen.
Jag avslutade baket snabbt och satte mig nervöst i bilen. Endast nervös för hur bemötandet skulle bli.

Blev ingen lättakut denna gång inte. Där tog de tempen som sjunkit något (skönt det) av alvedonen jag gett och de räknade andningsfrekvensen till 59 och konstaterade att hon hade indrag (ansträngd andning). Vi blev hänvisade till ett rum och hon fick inhalera både koksalt och adrenalin innan de tyckte att det var något bättre och vi kunde åka hem.