Det första till Pyret

Jag har verkligen hållit i mina tyglar när det kommer till bebisshopping men några få saker har fått följa med hem. Jag var bland annat med på Lindex babyshower, som var för någon vecka sedan, och klickade hem en superfin babyfilt och fick dessutom en goodiebag. I den fanns kaninen och den ursöta mössan.
Dessutom kunde jag inte hålla fingrarna borta från mjölk-dressen. Köpte den faktiskt i storlek 50 med förhoppningar om att Pyret ska vara lika liten som sin syster.
Napparna är från märket ESKA men också inhandlat på Lindex som resten är.
Nu när kalaset är över ska vi börja lägga fokus på det som Pyret behöver innan nedkomst. Älskar att titta på babykläder men tur att man inte vet könet för annars hade nog plånboken gapat betydligt tommare.

Fortsätt läsa

The Craving of them all


Den här graviditeten tar verkligen rekord i ombyttliga cravings. I början fick jag kraftig hunger och kunde äta i princip allt och minst en Cola Zero gick ner varje dag. Sedan blev jag störtsugen på surt godis, helst de vitbruna cola napparna samt hård lakrits. Därefter kom glassen! Helst noggerpaketen från GB. Mumma! Allt höll i sig i ett par veckor åt gången.

NU däremot vill jag äta bullar och bullar till en förbannelse. Kanel, vanilj och Tosca och jag kan inte få nog utav det. Känner mig deppig när jag inte får en bulle per dag, men idag har jag pressat tre! Fatta tre stora bullar?! Man kan tro att jag skulle bli urled på det men icke. Imorgon kommer suget vara där igen skulle jag tro!
Det känns som att kroppen vill lagra kolhydrater inför den stundande förlossningen. Är det någon mer som känt samma sak?

Fortsätt läsa

Från sorg till lycka – gravidberättelse

I november förra året upptäckte jag till en stor pirrande glädje att jag var gravid igen. Tankar och planering tog fart redan de första dagarna och jag ville även berätta för Nicke på lite roligare vis än ett telefonsamtal som det blev med Jennifer. När jag var på jobbet gick jag iväg till babyshop och köpte en söt liten body och tog en broschyr om Bugaboos vagnar.
När jag kom hem hade jag ett nervöst leende på läpparna och det tog ett ögonblick för Nicke att förstå. Han trodde först att det var till Jennifer och jag fick säga flera gånger att den kanske var lite för liten till henne. När polletten väl trillade ner fick jag ett glatt leende tillbaka!

Sedan började ”helvetet”. Jag mådde fruktansvärt illa när jag åkte tunnelbana, precis som när jag väntade Jennifer. Folk verkade inte ha duschat på evigheter och den ena var värre än den andra. Brösten ömmade från start och jag mådde allmänt dåligt. Någon vecka efter att vi fått veta började jag plötsligt små blöda. Vill inte oroa mig så mycket men när det sedan till tog förstod jag att den lilla inte längre fanns med oss. Fick det sedan konstaterat på Huddinges gynakut.
Jag trodde inte att jag skulle bli så ledsen som jag blev, hann bara gå till vecka 7 men huvudet hade gått så mycket längre. Det var tur att man hade Jennifer att gosa in sig med på kvällarna när det blev som värst. Kände mig så misslyckad och att det nog var mig det var fel på. Den 1 december hade jag sista blödningsdagen och kunde försöka gå vidare därifrån med samma känsla i bröstet.

December passerade och januari kom men mensen uteblev. Först tänkte jag att det nog bara tog ett tag för kroppen att återställa sig. Jag hade fortfarande bröstkorgen täckt av hormonfinnar, precis som det blev efter att Jennifer kom. Men inför en utgång kände jag att jag inte ville riskera en eventuell graviditet igen och tog ett test.

Det visade starkt positivt men jag trodde fortfarande att det var efter missfallet och ringde sjukvårdsupplysningen för att få vägledningen. De tyckte att jag skulle få gå till gynakuten för att se vad det var som spökade och redan samma vecka fick jag en tid. Nervöst åkte jag dit för att få höra domen. Vet inte hur många funderingar som hann fly förbi i huvudet!

Inne hos gynekologen konstaterade han att det var något där. Jaha, sa jag, vadå? Ja, det är säck och småprickar men svårt att avgöra om det är en aktiv graviditet eller icke. Vi bestämde att jag skulle komma tillbaka efter någon vecka för att se vad som hänt.
Jag hade väldigt svårt att smälta beskedet och hemma höll vi huvudet kallt.

Besök nummer två kunde vi tydligt se att säcken vuxit och den där lilla vännen likaså. Dock var den fortfarande för liten för att kunna se några hjärtslag men att det var en ny graviditet rådde det inga tvivel om. Fullgången graviditet blev beräknad till 5+6 och vi vågade fortfarande inte hoppas för mycket. Missfallet låg ju fortfarande som en hämsko och vi ville se första trimestern passera.
Gynekologen ville att jag skulle få slappna av och sa att jag därför fick en ny tid igen efter ett par veckor. Under tiden skulle jag lämna lite blodprov (det fick jag efter första besöket också) för att mäta HCG-nivåerna.

Tredje besöket och ytterligare tillväxt av ”klumpen”. Denna gång fick jag även se små pickande hjärtslag. Vilken känsla! Den levde! Graviditeten blev mätt till 8+3 och han såg även att jag hade en blodklump som låg där inne, annars såg allt fint ut. Han önskade mig lycka till och nu var det dags för att skriva in mig hos MVC.
Jag hade turen att få komma till samma barnmorska som med Jennifer och vi bokade in KUB-besök, läkarbesök och ett nytt besök till henne. Läkarbesöket fick jag inbokat till veckan därpå men därinnan hann paniken ske. På väg hem från jobbet en dag fick jag ett meddelande från ”mina vårdkontakter”. Det var från Caroline, min barnmorska, som beklagade att jag fått missfall och önskade mig lycka till. PANIK! Det var ju det jag skickat i december och inte aktuellt nu. Dagen efter rusade jag upp för att lösa detta. De kunde inte förklara vad som skett men beklagade djupt. Förstod att det inte var roligt för mig att få missfallet slängt i ansiktet igen. Dessutom ville jag verkligen ha min tid då jag ett par dagar innan fått en blödning igen. Trodde ju redan att det var kört men ville få det bekräftat.
Allting ordnade sig och jag fick min läkartid.
Vi pratade om mina depressioner och vi tog beslutet att jag behövde börja medicinera igen och jag fick ett nytt ultraljud. DET var MAGISKT! Den där lilla mådde så bra och hade både fått armar och ben. Äntligen började jag slappna av!

Det blev dags för KUB:en. Från klumpen hade det blivit ett litet Pyre och det fanns ingenting att anmärka på. Nacken såg bra ut och alla delar satt på plats. Pyret rörde sig fint och jag kände mig äntligen så glad.
För att nämna så hade jag inte haft ett enda gravidsymptom sedan start så att våga tro att det faktiskt var så var väldigt svårt.
Nu började sugen komma och även magen. Första trimestern var slut!

Så var det dags för rutinultraljudet. Återigen såg allt fint ut med Pyret, en riktig liten spetsnäsa hade den. De flesta har sagt att den är från mig. Inte visste jag att jag hade sådan snok!
Dock så såg barnmorskan hade jag hade ett myom i livmodern. Det är inget farligt men kan ge komplikationer vid en vaginalförlossning. Av den anledningen ska vi nu på ett nytt ultraljud i början av augusti. Tänk vad man fått följa denna lilla!

Det känns ganska ovisst hur allt ska bli men jag njuter av att veta att Pyret mår bra sedan får resten vara. Men funderingar finns där såklart. Vi vet inte vilket kön den lilla har utan den spänningen vill vi se den dagen det är dags. Det är härligt att känna alla rörelser och veta att allt står väl med den lilla. Med Jennifer hade jag moderkakan i framvägg, som en kudde, det gjorde att vi knappt kunde känna sparkarna. Denna gång är helt annorlunda! Så kul att få känna på både och. 
Nu är det blott 3 månader kvar tills Pyret är här! Sedan är vår familj komplett.
Vi längtar!

Fortsätt läsa

Teorin om hjärtslagen + MVC-besök

Idag var det dags för MVC-besök igen. Det sker ju väldigt glest när man är omföderska så sist jag var där var i slutet av maj. Idag befann vi oss i vecka 25 (24+6) och det var äntligen dags att få lyssna på hjärtljuden. Iiiihh, som jag längtat!
Jag vet ju att Pyret lever eftersom jag känt den sedan vecka 19 ordentligt och nu får jag ju ordentliga sparkar. Men för mig handlar det lite om att testa teorin om hjärtslagen. Har ni hört om den?
Teorin utgår iallafall från bebisen hjärtslag. Om slagen är under 140 så är det en pojke och över 140 en flicka. Med Jennifer stämde det till 97%, under ett av besöken låg slagen på 138.
Idag visade slagen på stabilt mellan 142-146, så enligt dessa är det en liten flicka där inne. Vi har ju valt inte kolla upp könet på ultraljudet men jag tycker att det är fantastiskt kul att spekulera.

Förutom hjärtljuden pratade vi om lite krämpor, mätte magen och tog diverse prover (blodvärde, socker etc). Alla värden såg bra ut! Fantastiskt med tanke på hur dåligt blodvärde jag hade när jag väntade Jennifer. Magen var lite större än kurvan, men det är inget att oroa sig för.
Jag har nu börjat få lite krämpor med bäckenuppluckring på ett väldigt oskönt ställe, nämligen på insidan av låren och ljumskarna. De förvärras när jag går så försöker röra mig lagom. Det var dock okej att ta alvedon vid de tillfällen som problemen är som störst (även om det skulle bli varje dag). Sedan har jag ett myom i livmodern och det var tydligen den kompisen som orsaker värk på vänstersida, ungefär där äggledaren sitter. Det går tyvärr inte att göra något åt det just nu så jag hoppas bara att det inte ska bli värre.

Jag känner att jag ligger lite efter med den här graviditeten. Tiden bara rusar iväg och jag har lovat en sammanfattning hur starten var och nu känns det som att jag nästan börjar få lite bråttom. Imorgon ska jag se till att få in lite bilder och börja skriva, hoppas bara att jag kommer ihåg det jag ville berätta.
Här får ni åtminstone se Pyret på ultraljudet i vecka 20. Det är så overkligt att det finns en liten ”färdig” människa i kroppen. Man vänjer sig aldrig vid den tanken.

Fortsätt läsa

När liten blir stor som i storasyster!


Äntligen kan jag berätta för er vår stora överaskning; vi ska blir fyra! Jennifer ska alltså bli storasyster! Hon har ju inte förstått något ännu men vi försöker få henne att vara med. Tror att det kanske väcks större förståelse när magen växer mer och hon kanske till och med får känna någon rörelse. Än så länge tycker jag att jag mest ser lite lönfet ut men är betydligt större den här gången. Magen ser så rolig ut när jag ligger på rygg (vilket redan syntes i cirka vecka 11), då blir det en hård bula som framträder riktigt tydligt. Med Jennifer var det inte alls så.

Annars mår jag oförskämt bra! Lite trött och svårt att komma igång pågrund av ”segheten” men det är egentligen det enda. Plus ömma bröst, men det är ju ingen direkt nyhet!

Så säg hej till Pyret som beräknas komma till oss i september!

Fortsätt läsa

Boktips till nya föräldrar

I gravid-appen, som väldigt många använder för att kunna följa sin bebis utveckling vecka för vecka, kom med senaste uppdateringen lite ny läsning. Nu kan du läsa om eftervård, ammande, spädbarn och även barn 1-2 år. 
Men det jag verkligen fastnade för var den lilla rubriken Utvecklingssteg. 
 
Vilken nybliven förälder som helst blir nojjig emellanåt när bebisen bara skriker och skriker. Inte tänker man på att det är så mycket som händer och utvecklas för den lilla. Då kan det vara väldigt skönt att kunna läsa om vad som händer i det lilla huvudet! Precis det förklarades med korta utdrag i appen och jag hungrade efter mer. Nu har jag mitt eget exemplar med läsning och listor som jag kan bocka av alltefter Jennifer klarar av saker. 
Boken beställde jag via Växa och upptäcka världen´s hemsida där man även kan köpa en e-bok om man hellre vill bläddra i en elektronisk upplaga. 

Väntar du barn och vill ha en trevlig gravid-app kan du ladda ner den här:
Fortsätt läsa

Sängbygge – Väntan på dig

Igår bar det iväg till IKEA direkt efter att Nicke slutat jobbet. Måste säga att IKEA en fredag verkar vara den ultimata dagen att traska på. Vi åt middag där och sedan bar det ner till barnavdelningen där vi plockade på oss massor av nödvändigheter. Tvättlappar, lakan, kuddar, täcken osv.
En timme senare satt vi i bilen och var på väg hem. 
Väl hemma kunde jag inte hålla mig så med Morran & Tobias som sällskap i bakgrunden byggde vi Spjälsäng. 
Nu känner man hur nära allt börjar bli! IIIHHHH! 
Fortsätt läsa

Väntan på dig och imorgon 2-siffrigt

Jag kan knappt fatta att vi redan går ner på 2-siffrigt! Trots att jag väntar och längtar så går det nästan kusligt fort ibland.
Magen följer kurvan ganska tillfreds, är lite större men inte mycket. Hjärtat låter fin fint och det är bara mitt HB som inte är så bra. På tisdag ska jag till deras doktor för att se hur vi ska fortsätta.
Och Oj, vad den lilla kamraten där inne har börjat göra sig till känna. Märker att Skrutten är vaken mer och hur det småbökas runt där inne. Sambon fick äntligen känna ett par små sparkar också! 
Idag ska jag på massage igen och få hjälp med mina kramper i ryggen och imorgon startar en fantastisk ledighet med massa skoj på agendan.
 
 
Fortsätt läsa

Att tänka på vid ultraljud

Jag och min sambo valde att ta ett såkallat KUB-test utöver det vanliga ultraljudet. Oftast får man göra det när man är över 35 då oddsen att få ett handikappat barn ökar ju äldre man blir men eftersom vi blev erbjudna att göra det tackade vi ja. 
 
I och med detta lyckats vi klämma in 3 ultraljud då det första var alldeles för tidigt för att se något. Inför det första ultraljudet fick jag rekommendationen att inte kissa innan då det skulle vara lättare att se om man hade full blåsa.
Alla som är gravida vet att det är jobbigt att knipa då det liksom trycker på redan från första början men jag bet ihop för jag ville ju få fina resultat som möjligt. Så med en ballongstor blåsa klampade vi in på avdelningen och satte oss för att invänta vår tur. 
Väl inne la jag mig på britsen och undersökningen började och vad tror ni är det första hon säger?
– Jag ser att du är rätt full i blåsan, ja, nu får vi se hur mycket vi kan se!
– Ehm, va? Jag fick rekommendationen att inte gå innan besöket!
– Jaha, är det så? Det var förr! Med våra nya maskiner så är det lättare att se med en tommare blåsa.
DOH! Där hade jag hållt mig helt i onödan!
Så till er som ska på ert ultraljud! Det är helt okej att kissa innan besöket, det hjälper även dig att uppleva det du ser på skärmen bättre! 

Skrutten på första UL, cirka vecka 9
 
Fortsätt läsa