RS-resan Del 4

Första natten på sjukhuset hade alltså passerat i en flygande fart. Efter att Nicke lämnat Jennifer för en mjukstart på dagis kom han förbi med middag och stämma av läget. Nicole var mycket piggare och orkade tidvis hålla sig vaken i korta stunder för lite lek. Nina, en av mina bästa vänner, jobbar på avdelningen som vi låg på och kom förbi lite när hon kunde och passade även på att äta lunch med mig. Men mestadels gick timmarna åt till sömn och även jag dalade sakta av efter första nattens vaka.
Kvart i tio släckte vi för natten och sonden fick mata henne så att både hon och jag fick sova.

22 februari och ovissheten hur vida det skulle bli ett dop på lördagen rådde. Frågor kom från olika håll, mest självklart med omtanke, men vi hade inte mycket svar att ge. Vi sa att bara hon blev piggare så skulle det nog gå bra!
Vi körde på på sjukhuset med att börja amma samtidigt som hon blev sondmatad. Någonstans på vägen hamnade vi i grym ofas och det hela slutade i så mycket kräks att vi samtliga började oroa oss att det var något annat som felade också. Ja, tills vi kom på att hon antagligen blev övermatad. Men hon blev kvitt syrgasen som mer retade henne än hjälpte henne mot slutet.

Blev en sjukt jobbig kväll med en fröken som hade ont i sina öron (tror vi). Nämnde jag att hon fått dubbelsidig öroninflammation? Började på ena sidan och dagen efter hade det nått andra örat med. Vid cirka 18 satte fröken igång att gny och det tog inte slut försen vid cirka 22 då hon fick värktablett och lite mer i sonden. Hon kunde inte fokusera på maten när hon hade ont och så blev det nog en ond cirkel även där. Vid 4-tiden skulle hon få inhalera igen och efter det lite mer mat. Inhalationen gick bra och sedan kom kräkaftonen igen. Fick sätta både henne och mig i duschen och fick sedan hjälp att ta hand om henne medan jag fick skölja av mig mer ordentligt. När jag kom ut hade Nicole fått den sötaste sjukhusskjortan och vi kunde matta krypa i säng igen.

Så kom fredagen! Åh, du ljuva fredag!
Dagen började i princip som tidigare. Frukost, vägnings-amma, tvätta sig etc. Nicole höll sig vaken! Nicole sov inte på HELA förmiddagen. Nicole blev utskriven men fortfarande hemvård!
Väl hemma fick jag ett stort och välkänt solskensleende och jag tror att vi alla var lika glada som hon att äntligen få vara hemma!

RS-resan Del 3

Tisdagen kom och Nicole sov. Jag och Jennifer gick upp och gjorde i ordning frukost till henne. Själv hade jag inte mycket till matlust och gjorde bara kaffe. Gick in och kikade på Nicole som låg och kämpade på med sin andning, gick ut och försökte fortsätta med dagen.
Vid 11 ringde Lisa från Mobilen och undrade om det gick bra att hon kom förbi. Jag är ju som jag är och fick bråttom att hinna dammsuga av golvet och småplocka lite medan Nicke fick sitta med Nicole. Jennifer hade en sista dag hemma efter sin ilskna förkylning och svansade efter mig så gott hon kunde.

Knappt en halvtimme senare ringde det på dörren och efter en snabb avstämning där även Lisa konstaterade Nicoles ansträngda andning togs lite kontroller. När vi kom till syremätningen i blodet blev det genast en lite allvarligare ton. Nicoles nivåer pendlade mellan 88-90 och en godkänd nivå är 95. Det var såpass att hon tänkte ringa en ambulans men vi tyckte nog att vi trots allt kunde åka själva. Efter en inhalation gick syrenivån upp till 92 och vi blev godkända att åka själva. Lisa önskade oss all lycka till och vi började packa väskan. Jag kände att det var lika bra att förbereda för att bli kvar, vilket jag iofs redan hade förberett någon dag tidigare men behövde komplettera upp lite.

Denna gång var det fullt överallt och vi fick vänta i ett separat väntrum. Nicke och Jennifer gjorde sällskap de första timmarna innan de åkte till hennes farmor för att busa av sig lite. En timme senare, kl: 18, fick vi äntligen en brits och de kunde börja göra lite kontroller igen. Då hade Nicole slutat äta och inte kissat på närmare 6 timmar. Vid åtta på kvällen satte de en sond och började ge henne vätskeersättning. Allt för att hon skulle kissa. Vid nio, fortfarande ingen kiss och hon åt fortfarande inte. De övervägde fortfarande att vi skulle få åka hem.

Jag gissar på att förändringen skedde vid skiftbytet. Då var det absolut inte aktuellt med hemgång för oss. Någonstans inne i mig slappnade jag av och vid halv ett på natten kom vi äntligen upp till vårt rum. Nicole fortsatte att sova och jag blev serverad macka och kaffe. Mammahjärtat visste att det inte skulle bli en natt med så mycket sömn.


Strax innan tre så märker jag en försämring hos Nicole. Jag håller koll en stund och beslutar sedan för att trycka på knappen. Sköterskorna kommer in och tar syrenivån och ser hur hon kämpar med andningen. De säger att Nicole nog behöver syrgas och hon får en mask att andas i. Tänk vilken tur att vi fick stanna!

Tre timmar senare började Nicole piggna på sig. Eller ja, piggna på sig var en överdrift men hon märkte iallafall att hon hade en mask över ansiktet som störde och de bytte ut den till en grimma istället. Efter det var det godmorgon Jenny och jag beställde in dagens frukost.

RS-resan Del 2

Innan vi fortsätter så glömde jag att nämna att på söndagen blev vi inskrivna i något som kallas för mobilen. Det innebär att man får besök hemma av en sjuksyster en gång om dagen.

Måndagen började illa. Jag vaknade och såg att Nicoles andning var mycket mer ansträngd än tidigare. Jag försökte få tag på mobilen men klockan var bara 6 och de hade inte börjat ännu. Då ringde jag Nicke och frågade hur jag skulle göra. Någonstans inom mig såg jag allvaret men samtidigt var jag orolig (återigen) att jag bara nojjade.
Nicke blev direkt hemskickad och halv åtta stod vi hela familjen på Huddinge akuten och väntade på vår tur. Helt plötsligt ser jag att Nicole blir röd i ansiktet och hur hon kväljer massa kräks. Ut ur hennes mun rinner gulgrönt slem i mängder och hon blir samtidigt likblek i ansiktet. Stackars liten!
Vi blev direkt hänvisade till barnakuten igen där vi fick ett eget rum på en gång. Det konstaterades att Nicole fått en öroninflammation och rosslade och pep i luftrören. Hon fick inhalera både koksalt, adrenalin och slutligen testades även ventoline. Det gjorde henne lite bättre och hon såg till och med lite pigg ut ett ögonblick. Tills vi skulle gå och hon återigen fick en sådan där äcklig kräkning så att hela hon bleknade. Jag kände mig inte riktigt okej med att åka hem men vi gjorde det iaf och köpte hem Mcdonalds till middag. Jag testade deras nya sallad med belugalinser. Supergod och rekommenderas varmt!

Med oss denna gång fick vi också en ailos-maskin. Det är alltså en egen liten inhalator-maskin så att vi kunde inhalera Nicole själv vid behov. Det var precis som att hon förstod att det gjorde gott för henne och gapade stort när masken kom.

RS-resan Del 1

Hej vänner!
Vilken tid vi haft sedan sist! I mitt sista inlägg trodde jag att jag vi nått kulmen men ack så fel vi hade. Det jag inte nämnde då var att vi hade startat med det första akuten-besöket som sedan skulle bli fler.
Men vi tar det från början för enkelhetens skull.

Egentligen smygstartade allting redan på onsdagen men när lördagen, 17 februari, kom hade sjukan brutit ut ordentligt. Dagen började dock precis som vanligt. Helt ärligt kommer jag inte riktigt ihåg hur dagen utspelade sig men det jag minns är att Nicole sov och sov och sov. Hon hade feber, 38,5, hela dagen och sov bort varenda matstund. När eftermiddagen kom bestämde jag mig för att så mycket sömn inte var normalt och åkte in till akuten.
Där gjorde de en allmän bedömning och skickade oss till lättakuten. Efter cirka två timmar kom jag in för att träffa läkaren. Jag såg på en gång vad han tyckte om mig. Han gav mig en “ytterligare en hönsig mamma med sitt förkylda barn”-blick och lyssnade lite snabbt på hennes lungor. Efter ett stick i fingret blev vi hemskickade utan några ordinationer och en känsla av att jag nog ändå bara är en nojig mamma.

Hemma fick jag inte Nicole lugn och det visade sig att febern hade nått nya höjder med 39,7. Till slut somnade hon och vi gick trötta och la oss.

Söndagen fortsatte i ungefär samma anda. Nicole sov och vi tyckte att hon hade svårare att andas, men jag fortsatte att intala mig att jag bara var nojig. Jag och Jennifer bakade och på kvällen slog vi på stort och gjorde chokladbollar. Det bästa jag vet!

Där innan hade jag tagit en väldigt hög temp på Nicole igen, 39,9 denna gång. Men jag var ju bara nojig så jag fokuserade i detta läge på att tillfredsställa Jennifer istället och lät Nicke ta hand om Nicole. Då ringde han 1177 som tyckte att vi skulle åka in igen.
Jag avslutade baket snabbt och satte mig nervöst i bilen. Endast nervös för hur bemötandet skulle bli.

Blev ingen lättakut denna gång inte. Där tog de tempen som sjunkit något (skönt det) av alvedonen jag gett och de räknade andningsfrekvensen till 59 och konstaterade att hon hade indrag (ansträngd andning). Vi blev hänvisade till ett rum och hon fick inhalera både koksalt och adrenalin innan de tyckte att det var något bättre och vi kunde åka hem.