Tisdagen kom och Nicole sov. Jag och Jennifer gick upp och gjorde i ordning frukost till henne. Själv hade jag inte mycket till matlust och gjorde bara kaffe. Gick in och kikade på Nicole som låg och kämpade på med sin andning, gick ut och försökte fortsätta med dagen. Vid 11 ringde Lisa från Mobilen och undrade om det gick bra att hon kom förbi. Jag är ju som jag är och fick bråttom att hinna dammsuga av golvet och småplocka lite medan Nicke fick sitta med Nicole. Jennifer hade en sista dag hemma efter sin ilskna förkylning och svansade efter mig så gott hon kunde. Knappt en halvtimme senare ringde det på dörren och efter en snabb avstämning där även Lisa konstaterade Nicoles ansträngda andning togs lite kontroller. När vi kom till syremätningen i blodet blev det genast en lite allvarligare ton. Nicoles nivåer pendlade mellan 88-90 och en godkänd nivå är 95. Det var såpass att hon tänkte ringa en ambulans men vi tyckte nog att vi trots allt kunde åka själva. Efter en inhalation gick syrenivån upp till 92 och vi blev godkända att åka själva. Lisa önskade oss all lycka till och vi började packa väskan. Jag kände att det var lika bra att förbereda för att bli kvar, vilket jag iofs redan hade förberett någon dag tidigare men behövde komplettera upp lite. [envira-gallery id="2146706764"] Denna gång var det fullt överallt och vi fick vänta i ett separat väntrum. Nicke och Jennifer gjorde sällskap de första timmarna innan de åkte till hennes farmor för att busa av sig lite. En timme senare, kl: 18, fick vi äntligen en brits och de kunde börja göra lite kontroller igen. Då hade Nicole slutat äta och inte kissat på närmare 6 timmar. Vid åtta på kvällen satte de en sond och började ge henne vätskeersättning. Allt för att hon skulle kissa. Vid nio, fortfarande ingen kiss och hon åt fortfarande inte. De övervägde fortfarande att vi skulle få åka hem. Jag gissar på att förändringen skedde vid skiftbytet. Då var det absolut inte aktuellt med hemgång för oss. Någonstans inne i mig slappnade jag av och vid halv ett på natten kom vi äntligen upp till vårt rum. Nicole fortsatte att sova och jag blev serverad macka och kaffe. Mammahjärtat visste att det inte skulle bli en natt med så mycket sömn. Strax innan tre så märker jag en försämring hos Nicole. Jag håller koll en stund och beslutar sedan för att trycka på knappen. Sköterskorna kommer in och tar syrenivån och ser hur hon kämpar med andningen. De säger att Nicole nog behöver syrgas och hon får en mask att andas i. Tänk vilken tur att vi fick stanna! Tre timmar senare började Nicole piggna på sig. Eller ja, piggna på sig var en överdrift men hon märkte iallafall att hon hade en mask över ansiktet som störde och de bytte ut den till en grimma istället. Efter det var det godmorgon Jenny och jag beställde in dagens frukost.