Nu var det evigheter sen det kom upp något här igen. Men nu kände jag att jag behövde ventilera mig lite.

Dagarna går som vanligt så tusan fort. Håller ni inte med? Det känns lite som att tiden axilierat och att jag själv kämpar för att hänga med. I höst har jag två skolbarn? Vad hände liksom?

Förutom att tiden känns lite knapp så tycker jag ändå att dagarna är bra. Vi är inne i en bra fas på mammaveckorna med fina samarbeten, mycket skratt och man hinner verkligen njuta av att vara mamma.

Men sedan ungefär ett år tillbaka så sover jag något så gräsligt dåligt. Veckorna med flickorna är det väl ändå okej, dock vaknar fortfarande Nicole en del och jag får oftast sova inne hos henne och är det hon så är det diabetesen som håller en vaken. Men veckorna när de är hos deras pappa så kämpar jag med att somna och om jag väl somnar så vaknar jag efter någon timme och kan typ inte somna om.

Det känns som att jag testat allt. Öronproppar, ögonmask, avslappningsövningar, insomningstabletter osv. Allt jag vill är att få sova och få tillbaka lite energi som känts som att det sakta bara dränerats till där jag befinner mig idag; konstant trötta, svidiga ögon och några kilon för mycket för att man trycker i sig skit för att få snabb falskenergi, som jag kallar det.

På någotvis ska jag erövra sömnen igen och komma tillbaka till den Jenny jag vill vara. Med fokus på rätt saker, minska stress så tror jag att jag är på rätt väg.

Om du har några tips så tar jag välvilligt emot alla råd jag kan få! ?