3 april
Wow, hörrni! Nu närmare det sig och jag har knappt kunnat blogga alls. Det är ju under sådana här tider som det är extra kul att skriva, både för sin egen skull och kanske även för er läsare, men supporten lyser tyvärr med sin frånvaro...
Är redan i vecka 30 (29+4) och igår gick en bit av slemproppen. För mig innebär det att kroppen nu börjar göra sig redo, även om det kommer dröja många veckor innan liten är här. Har för mig att den gick ganska tidigt med både Jennifer och Nicole också och dessutom var det nog inte hela som kom nu heller. 

I övrigt mår man ju ganska skapligt. Tröttheten har gjort stor entré nu och även de kortaste promenaderna känns som ett maratonlopp, men det är inget jag är speciellt förvånad över. Jag är präktigt stor och tyngden märks. 
Humöret pendlar upp och ner. Från att det känns bra till att allt känns hopplöst och man är sämsta mamman och sambon i världen. Försöker hålla humöret uppe och se varje dag som en vinst!