Jag vet inte var jag ska börja. Det känns som att jag har en bomb i bröstet som gör sig redo att explodera. En dag då ångesten kommer ta över mig på riktigt! Jag är sprängfylld med ångest och den ena saken utlöser den andra. Jag avskyr att ha saker som ska bokas in och som aldrig blir klart för att återkopplingen inte sker som den ska. Stress och ångest för att jag ska glömma! Jag hinner inte med hemmet och det känns som att vi bor i ett illaluktande bombnedslag. Man vet inte var man ska börja! I och med det så får jag dåligt samvete gentemot barnen och det blir en stor ångestcirkel. Det känns som att jag försummar familj och vänner men jag har ingen ork eller motivation längre. Inte ens TV och film lockar mig som det gjort förr. Det händer att jag går och lägger mig direkt efter att jag nattat Jennifer för att jag inte har någon lust att vara uppe. Varje dag vaknar jag upp med gråten nära. Jag är så sjukt känslig och vet inte riktigt var jag är ens i mig själv. Vet aldrig vad som kan utlösa gråten! En tanke, en bild, ett minne... Jag skäms över att vara ute bland folk. Jag tänker att alla ser det jag ser, det äckel min kropp utger och alla mina stressprickar i ansiktet. Mitt hår fettar igen snabbare än jag nånsin varit med om och jag ser konstant väldigt trött ut. Ska det vara såhär? Att allt man får i ens händer ska misslyckas och allt blir fel? Jag vet inte om jag orkar med det då, inte att jag gör något dumt men helt enkelt blir helt energilös... Det måste vända...det måste!